Kära Försäkringskassan

Jag låg och tänkte på det inatt : 

Om Försäkringskassan ( NAV i Norge ) skulle läsa min blog, så skulle dom nog direkt avsluta min sjukskrivning och kräva att jag skulle börja arbeta 100 %.

Dom tankarna får jag regelbundet när jag glad och nöjd berättar till människor att det nu går jätte bra med mig.

Direkt slår tanken mig att om försäkringskassan hör det- då är jag körd.

Inte konstig- då dom ju har jagat mig ihärdig helt sedan jag började med sjukskrivning efter min ryggmerskada i 2007. Jag har berättat om det i tidigare bloginlägg.

Men, MEN, MEN !

Bara för att jag väljer att fokusera på det POSITIVA i mitt liv, så betyder det inte att jag har restituerat mig fullständigt och att min kropp fungerar optimalt- 

Att jag är redo för även det som står högst på min lista : Att kunna återgå till arbetslivet.

Innan jag fortsätter med det jag har på hjärtat- så vill jag först kommentera bilden på mig själv härunder. Jag är ju slik funtat att jag mååååssste ha med bilder på min blog : )

Detta är en bild på mig själv för tre veckor sedan. Då hade jag nyss fått höra att det var näst sista gången med behandling. Jag blev så förvånad- för vi trodde det var två behandlingar kvar. 
Jag ler - men jag känner mig dock där och då tveksam till att jag verkligen tycker det är något att fira. Som jag sa i går- det känns tryggt att få Herceptin infusion var tredje vecka.

I natt drömde jag att en onkolog sa till mig att sannolikt kommer min cancer tillbaka nu när jag slutar med Herceptin, men det kunde dröja så länge som ett år innan jag kom till att märka av metastaserna........


Ja, ja- tillbaka till Försäkringskassan.

Obs ! Ni andra behöver inte läsa vidare - för nu kommer lite gnäll om smärtor mm- trååkiga ting mao !

Om en handläggare från försäkringskassan läser min blogg- så kan ni nu även få ta del i det jag iiiinte väljer att fokusera på, det lite mer jobbiga i min vardag: 

Efter mina promenader med LEO har jag använt det mesta av dagens energibehållning. 

Min första - och egentligen enda mål varje dag sedan sommarsemestern har varit : 

Ut och promenera med LEO- så mycket som möjligt.

MÅL : att komma i form, göra mitt yttersta för att jag har en hälsosam kropp, och att gå ner i vikt. Cancer gillar fett- särskilt bröstcancer- så fettet MÅSTE BORT !

Jag arbetar hårt  med ett enda mål i sikte : att komma tillbaka, att åter bli en stark och frisk Ingrid.

Om det tar det mesta av dagens energi - så får det vara. 
Det är min första prioritering.
Prio ett.

Och jag- det har ett pris i att jag är sliten resten av dagen- DOCK absolut mindre än for några månader sedan.

Det jag väljer att inte skriva om i denna blog är mina kroniska bensmärtor som följd av min ryggmergskada i 2007, samt pga kvarstående diskbråck.

Utöver dagen blir mina smärtor tilltagande, framför allt när jag sitter- och när jag lägger mig om kvällen är det knappt så två tabl med paraceth-codein samt 1 tabl arcoxia  hjälper.
Från ljumsken och ner i tårna känns det som om jag blir mosad i en hvitlökspräss- eller i en valnötspräss.

Varje natt är likadan.

Att somna bjuder på problem för att uttrycka det så.

Multipla uppvakningar är en regel.

Plus att jag även med vaknar av diskbråckssmärta i nacken och ut i armarna. Dessa smärtor kommer för att enda sättet att få lite lindring av mina bensmärtor är att ligga på magen- men då kommer nacken i en så dålig ställning att diskbråcket klämmer på nerverna. 

I mer en 5 år har jag haft dessa smärtor. varje dag- men som värst på kvällen och natten i sängen.

Lösningen kunde ju vara att jag väljer att stå och gå mera - när jag inte har så mycket besvär då. 

Men kära försäkringskassan- då exploderar mina fötter av smärta.

Pga min ryggmergskada har jag förlorat så mycket muskler i fötterna att dom inte längre bär min kropp som dom ska. Trots specialanpassade inlägg i skor, så är det inget vidare att stå och gå för länge. 

Och sätter jag mig då- eller lägger mig- för att vila lite på dagen- jo - då kommer ju smärtorna direkt- så det blir ju ingen vidare succé att sitta / ligga för att vila fötterna egentligen.

Tex här jag nu sitter och skriver så har jag en skärande smärta från ljumsken och ner mot knäet. 
SÅ är det bara.

Att jag i tillägg har mycket problem med min förlamade tarm och urin- blåsa är en självklarhet för mig efter dessa 5 år- men det är inget jag pratar om DÄRFÖR ATT JAG VÄLJER ATT FOKUSERA PÅ DET POSITIVA : )

Så kära försäkringskassan. 

Om jag väljer att i mitt liv å fokusera på det positiva.
Att i min blog fokusera på det positiva.
Så vill det inte säga att min vardag inte rymmer lite svårare hinder. 

Det betyder bara att jag inte vill låta mina hinder förstöra mitt liv.

För jag- jag är nämligen en tjej som NJUTER AV DET LIVET JAG HAR !!

No news is good news

"Ni som är så snälla och kikar in hit nu och då- får trösta er med att det just är på det viset : No news is good news : )

Som bilden ovanför- så känner jag mig dom senaste månaderna. 
Jag känner mig lugn och harmonisk
Jag njuter av livet.
Jag njuter av allt det vackra omkring mig.

För första gång på ca 3 1/2 år känner jag mig åter som Ingrid. 

Jag vet- jag har nog skrivit detta i mina siste inlägg - 
men det ÄR SÅ !!

Och - det att känna sig som sig själv- när man har varit " borta "i tre och ett halvt år- det mina vänner- det är STORT. 

Jag är åter igen Ingrid
Inte Ingrid med cancer.

Bara Ingrid.

Det går faktisk inte att beskriva hur otrolig fantastisk underbart det är att vara mig igen.

Jag är lycklig- jo det kan jag nog säga att jag är. Lycklig när jag ser på hela mitt liv- setter det i riktig sammanhang- då kan jag konkludera med att jag har det BRA

Tröttheten jag var så präglad av har sakta men säkert gett med sig.
Efter sommaren har jag och LEO- vår golden retriever ( nu 9e månader ) - blivit oadskillliga. 
Varje morgon är vi ute och promenerar- vid havet, i skogen- vid insjöar.
I stället för att sitta hämma om morgonen när familjen går till sitt- så är jag nu ute och njuter av naturen. 

Vilken gåva det är att ha möjligheten att få / och orka- vara så mycket ute. Jag ser de vackraste soluppgångar, - ännu vackrare sol nedgångar. 

Frosten som glittrar som milliontals diamanter i gräset en tidig morgon när solen hälsar på.

Det mest fantastiska av allt är att jag har en kropp som är MIN

En kropp som gör som jag vill

Vilken underbar känsla det är att känna hur jag kan trötta ut min kropp, hur svetten rinner- hur muskler åter igen bildas.

Innan sommaren var jag fullständig utmattad efter alla behandlingar- jag orkade inget.

Jag är så extremt medveten om hur jag mådde för bara några månader sedan.

Varje dag- varje gång jag är ute med hund, stavar- och svetten piplar- så tänker jag på hur oerhörd tur jag har som får uppleva detta. 
Jag blir varje gång lycklig av att känna hur min kropp fungerar.

För det är ingen självklarhet
Det tänkte jag ju aldrig på " innan "- men nu är jag påtagligt uppmärksam på det.
Det är ingen självklarhet.

Så nu har jag dessa tankar varenda dag som jag är ute.
Regn eller blåst- det spelar ingen roll.

I love it !!!


Jag är faktisk jätte stolt över mig själv.
Även det gör jag varje dag jag flåsar snabbt avgårde. Jag ger mig själv en mental klapp på axeln ofta. OFTA. Och jag tycker att jag förtjänar det : )

Jag har tagit tag i mig själv- egentligen tack vara LEO - och verkligen fått tränat upp mig. Jag har gått från totalt utmattad till en glad och relativt pigg tjej  : )

I överimorgon är det faktisk dax för sista behandlingen med Herceptin-infusion på sjukhuset.

Synd - om ni frågar mig.

Det känns onekligen oerhört tryggt att få denna anti-cancer medicinen var tredje vecka.

En naturlig fråga för mig blir ju- 

" vad händer nu när kroppen ska klara sig utan " ?

Visst- jag har min antihormonella behandling- men. den har ju tidigare visat sig att inte vara sådär himla effektiv hos mig, kan man jo säga.

Under pågående anti- hormonell behandling utvecklade sig min sista bröstcancer. Den struntade i behandlingen det liksom ska vara känslig för. Jävla föcking cancer.

Det vetenskapen känns ju sådär.

Men- nu är jag ju som tur är i en fas i mitt liv där jag klarar att låta bli att hetsa mig upp över dessa saker. 
Det finns ju inte mycket jag kan göra från eller till. 
Antigen verkar medicinerna- eller så gör dom inte det. 

Här kommer jag oxå till hur jag ser på mitt liv just nu.

Som sagt tycker jag det är underbart just nu .

Men skadat av erfarenhet- så känns det som att jag varje sekund måste njuta av det.

Det känns lite som - eller , nej, - ganska mycket som : 

 "Stilla före stormen "

Och ja - jag vet att många vill säga att - " nej - såååå måste du inte tänka! " 



Jo - så får jag visst tänka.

Dvs- jag tänker det inte egentligen- det är mer en känsla jag har.
En känsla som på något sätt är infiltrerad i hela mig.

Det är inget som gör mig rädd eller ledsen- för dit går jag inte.

Den stora frågan är om denna känslan kommer av att jag har upplevt att min kropp har svikit mig flera gånger så långt- att jag inte kan förmå mig att lita på att det nu kommer att gå bra ?

Eller kommer det av att jag har en intuition....?

Mest håller jag knappen på att jag har blivit skadat av erfarenheterna  jag har gjort mig. 

Jag tror inte jag vågar att lita på att det kommer gå bra.
Samtidig säger läkaren i mig att jag har dåliga odds - två gånger bc. Första gången med spridning till 15 lymfkjörtlar..... Sedan kommer det en bc till. Bara det faktum- att man får bc i båda brösten - ger sämre överlevnadschanser- plus att min sista bc ju faktisk har överlävt cellgifterna som den första bröstcancern blev behandlad med. Detta innebär att det finns en sannolikhet för att denna sista bc'en inte har responderat så bra på cellgifterna den blev behandlat med i våras. - Cancern kan nämligen ha  blivit resistent..... Och då är den inte känslig längre för cellgiften....

Men - även om allt detta kan vara sant- så har jag ju lärt mig att sätta det åt sidan,- njuta av det jag har nu. Visst- det finns med mig- men jag fokuserar inte på det.

Jag läser andras cancer-bloggar. 
Andra som inte har haft den turen jag har- som snabbt har fått recidiv -och som nu kämpar för sina liv.

För det är en helt annan kamp att kämpa när man har fått spridning.

Det finns så otroligt många tappra fina människor " där ute " som delar med sig av sina erfarenheter, tankar och känslor, i en vardag där cancern våldsamt och obarmhärtig åter har tagit plats i deras kroppar. 

Jag känner att jag är skyldig båda dom och mig själv att därför njuta till fullo, varje dag. Njuta av att det nu är " stilla "

Det är stilla före stormen

Har jag tur -så kommer stormen jag befarar ska komma- att ändra riktning - fara ut över det öppna havet - lösa upp sig i intet.

- och jag får fortsätta att njuta av mitt liv

Jag får fortsätta att vara Ingrid

Våga tro

Tänk

För första gången sedan jag fick min första cancerdiagnos mai 2009 

kan jag nu ta mig själv i att för första gång igen tro att jag är 

FRISK 

???!!!!

Hur är det möjlig säger jag bara- för nu har jag blivit - tyvärr - så otrolig van med att vara övertygad om att " visst kommer cancern tillbaka "- " visst kommer du dö av detta "

En övertygelse, tankor, känslor- som suger musten ur en- varje dag - utan att man egentligen känner av det. Frånsett den ständiga utmatningen.  För det är nog logiskt att man kan tappas för energi - av att vara övertygad av att man kommer dö av sin cacner - medan man parallellt lever sitt liv så normalt , positivt och " riktig " som möjlig.

Jag berättade ju i mitt senaste inlägg hur jag kände att en stor tyngd försvann när vi fick beskedet att det inte fanns någon övertygande fynd förenlig med cancer på CT och skeletskint. 

Sedan det meddelandet- som kom som en överraskning- iom att jag självklart hade förberedd mig på att jag helt säkert hade spridning i hö lår........ - sedan det meddelandet har jag fortsatt att känna den enorma lättnaden det är att veta att JUST NU finns det inga tecken till spridning.

Jag känner knappt igen mig själv- jag har så och säga helt och hållet släppt tankarna på att jag kommer dö av cancer, att jag går runt med cancer NU i min kropp.

Efter tre år där jag har varit enormt duktig på att ha slika tankar- är det med stor lättnad- och förvåning att jag nu går ut i från att jag är FRISK F R I S K  FRISK  FRISK

Det är så inni bengen skönt att låta huvudet vara fri för all skit- bara vara - och koncentrera sig på alla andra vardagliga saker. 

Men- jag undrar dock en del över VAD är det som har ändrat sig.

Är det det faktum att undersökningarna inte visade någon cancer ?

Eller- kan det vara så att jag helt enkelt har sagt åt mig själv att nu orkar jag inte mer- nu räcker det med allt cancertänkande- nu är det NOG. ?

Eller - kan det vara så att jag - ja - hör ni - detta kommer låta crazy för många- men jag säger det ändå : - kan det vara så att jag känner på min att min kropp är cancerfri ?
?!?!?!?!

Jag har med åren fått stor respekt för , inte bara intuition- men för det att lyssna till sin kropp, tolka dens signaler- var ödmjuk för det den forsökar kommunicera.

Dom sista åren har jag retrospektivt förstått att jag har känt på mig när det inte har stått rätt till med min kropp. 
Gång på gång på gång. 
Men samtidig har jag kämpat mot stämmorna från mitt superego, från omgivningen, från försäkringskassan mm - och tyvärr låtit dom vinna dom flesta " konversationerna ". Trots att jag innerst inne var säker på att min kropp hade rätt. 

När min andra cancer blev diagnostiserad för ett år sedan - hade jag ju länge sagt att det inte stod rätt till - trots det befann jag mig mitt i en granskning via försäkringskassan- som inte längre ville acseptera att jag var sjukskriven.

Det stod inte rätt till kände jag- och - jajamensann- så blev det vid 2 års kontrollen med mammografi konstaterad att jag hade bröstcancer i andra bröstet oxå.

Jag hade rätt. 
jag misstänkte ju starkt att det var cancer som gjorde att jag mådde sämre och sämreden våren, sommaren och hösten.

Så nu - undrar jag- kan denna totala ändringen i mina tankar kring cancer komma av att jag KÄNNER av att jag är frisk ?!

Who knows.

Sannolikt är det en kombination av allt jag har beskrivit här ovan.

Oavsett så är det underbart, underbart att saga till mig själv att jag är frisk.

När det är sagt- för att inte ni ska tro att jag är så jäckla duktig på att känna mig frisk- så kan jag nog fortfarande bara svara ett "ja " på frågan på om jag tror jag kommer dö av cancer.

Que ?!! Hallllooooo - vad hände ?!! hur går det till - du skrev ju nyss....?!!


Precis- just NU tror jag att jag är frisk. 
Just nu tror jag att jag inte har någon cancer.

Livet kan ju inte bli fööööör enkelt hör ni- lite svåra tankar måste jag ju få lov att ha kvar.

Om ni frågar mig - är förklaring på min tro om att jag kommer dödas av cancer - bottnat i rädsla. Bottnat i att två gånger ha blivit överraskad av cancer. 
Att våga lita på sin kropp igen, lita på att cancern stannar borta för alltid. 
That's not easy my friends.

Det viktigaste är att cancertankarna nu inte finns med mig i vardagen- dom sitter bara i ett hörn- den lilla plats där jag nu och då bara försiktigt kikar in- där vart det finns ett stort ledigt utrymme för minnen som komma ska- platsen som förhoppningvis ska rymma mina barn som tar studenten, att dom får kärester, - att jag och min man är lyckliga pensjonärer - att vi blir bästeföräldrar. 

Det viktigaste är dock att jag - för första gången på så oändligt länge har en känsla av att jag är cancerfri- och det - DET är - jag- vet ni - det finns nog inget ord som tillräcklig kan beskriva hur jäckla skönt det är.

Onsdag blir det operation

Det är nog första gången sedan cancerdiagnosen blev upptäckt av sjukhuset ( 8 månader efter att jag uppmerksammades på knölen i ve bröst )  att jag nu klarar slappna av. 

I maj var det tre år sedan.

Slappna av.

Det låter så enkelt - men jag om någon, vet att även om man så gärna vill, gör sitt allra bästa- så är det oerhört svårt att  helt skaka loss cancermonstret, tankarna kring död, tankarna kring det att lämna sina barn.

Dom som har varit i den situationen vet precis vad jag menar.

Som läkare hade jag NOLL KOLL på hur det var att som människa bli allvarlig sjuk.

Visst- vardagarna har gått förbi- vi har levt mer eller mindre i " den normala vardagen " som alla andra befinner sig i - men jag har nog i dessa drygt tre år som har gått- nog aldri slappnad av ordentlig.

I början av resan- när ångesten förlamade mig- var det inte svårt att ettervart förstå att det dränerade mig på energi. 

Nu som jag har blivit van till " mitt nya liv "- så har jag inte tänkt mycket mer på hur stor del det har tagit i vardagen - alla dessa tankar- som blir så " normala" att dom glider in utan att det märks.

Men energi kostar det- oavsett hur rutinerad man blir som " cancarbehandlad ". Tyvärr ingen energi som tar bort kilon- men en energi som nog gör en trött både mentalt och fysiskt.

Nu som jag vet att alla undersökningarna var BRA, så har axlarna sänkt sig- och det är heeeelt underbart. 

Jag njuter av att ha ett tomt huvud- ett huvud som bara tänker trevliga saker som trädgård, interiör, vad ska vi göra till helgen, vad ska vi laga till middag etc.

Jag har faktisk svårt att förklara med ord hur underbart fantastisk det är att bara VARA.

Att ha ett huvud som inte varje dag har energislopande cancertanker.

Det är så skönt att igen känna sig som Ingrid- även om jag långt långt långt ifrån är lik den Ingrid jag var. Fysisk är jag minst 20 kilo för tung, lymfödem i båda armar vilket kräver ubersexy armstrumpor....., halvlångt hår- men det är tunt- och här och var syns det cm-korta håret som tittar fram. Tack vara mina lockar ser jag ändå hyfsat ok ut på håret : ) 

Mina smärtor i ben och fötter gör att jag till tider vaggar som en anka - alt i alt ser jag inte längre ut som den Ingrid jag var för drygt 3 år sedan.

Det fina är att jag för första gång har accepterad denna transformationen. 

Jag har slutat tro att mitt gamla jag väntar där någonstans runt hörnet- bara jag är duktig och tränar lite, bantar lite , bara- bara......

Nu vet jag att Ingrid har ändrat sig- men hon finns kvar. Visst- jag vill HÄMSKT GÄRNA se ut som förut- men jag har accepterat att det er en transformation som nog kommer ta lång lång tid. Om det någon gång kommer inträffa.

Men det är okey. Jag har ju ändrat mig mentalt oxå. Och jag är sårt medveten om att livet är skört- livet har vi till slut lite kontroll över om vi blir sjuka eller råkar ut för andra tragiska händelser. Jag är glad för det jag har, som den nya Ingrid- som ju faktisk rymmer den gamla Ingrid inom sig. Hon har nu bara blivit mer sammansatt- av alla erfarenheter hon har varit med om.

Kommande onsdag åker mina eggstockar ut.

Det skulle dom ha gjort för ett år sedan- i oktober- men bara några dagar innan fick jag den nya bröstcancerdiagnosen. Då stannade eggstockarna kvar- och sista bröstet åkte av.

Nu är det dags igen- och nu fasan mig ska dom ut denna gången.

Bort

Väck.

Det är mitt eget val- men onkologerna stöder det valet.

Tänk -

I loppet av bara lite mer än tre år har min kropp varit med om 

4 operatotioner i generell narkos( då räknar jag inte med portacath två gånger och thoraxdrän efter punkterad lunga )  

- och nu alltså den 5e operationen.

LEO snart 7 månader- med halsband lagat av min dotter : )

Jag räknar med att jag kommer att återställa mig SNABBT efter operationen onsdag

- för på lördag åker jag till Båstad med mina otrolig kära tjejkompisar och bröstcancersystrar Annika, Elisabeth och Viktoria. 

Om någon har det skoj i hop så är det vi : ) Frånsett när Annika skrämmer oss med spökhistorier. .....

Ser fram emot att ses tjejer !!  - Det är för länge sedan senast ! Är det 4 veckor sedan  ? : )

Och sist men inte MINST- blir så glad av eran kommentarer här hos mig. Det gör det ju extra givande att berätta om mig och mitt här inne !

Första priset gick till......

Oss !!!!!

                                                    Vi vann, vi vann,     VI VANN !!!!!!

Ord hittar jag inte - som kan beskriva den känslan det är att få höra att ALLA undersökningar så BRA ut. 

Det finns inga ord som passar, som verkligen kan rymma alla känslor i ett.

Men en bra beskrivning är att det känns som om mina axlar nu åter sitter där dom ska- åtminstone har dom sänkt sig flera meter.

Det ÄR verkligen ett lugn som sänker sig.

Samtidig är det lite ofattbart.

Kan det verkligen vara så fantastisk- att allt ser bra ut ? 
Det blir stora kontraster ett slikt samtal kan resultera i- från att  få veta att du fortfarande är sjuk, med inte så himla bra utsikter till ett långt liv- till att få höra att efter allt att bedöma är man FRISK.

Det är inget " vanligt " läkarsamtal när man ska få slika nyheter, det är så långt ifrån en normal vardag man kan tänka sig.

Min man och jag gick ut i från sjukhuset i går med världens bästa gevinst.

Det är faktisk inte många ord som växlas i en sådan stund.
Det är i stället ett lugn som sänker sig, många tankor som dyker upp.

Och en trötthet.- 10 mg Sobril tog jag innan samtalet- och effekten blir ju att man blir trött.
Men vad gör det ?! Trött och frisk !

S och jag firade med både lunch på stan samt middag på restaurant på kvällen : )

Jag vill passa på att tacka er som har tänkt på mig, som har skrivit så snällt eran kommentarer i min blogg. Det gör mig glad, och tar plats i mitt hjärta.

Jag har själv skrivit kommentarer i flera bloggar- och den jag har följt allra längst, sedan jag började läsa blogger om bröstcancer i 2009, heter  " jag är Elisabeth". 

Den kan jag nu inte längre följa. 

Elisabeth dog för en vecka sedan. Att det var möjligt att leva slik hon gjorde- så fullt ut helt tills slutet, med alla hennes besvär, var nästan ofattbart. Vilken kvinna, vilken mamma, vilken människa. Vilken förebild. Hon har betytt mycket för många. 

På eftermiddagen i går berättade jag för barnen att jag hade gjort många undersökningar och att resultatet är att det inte finns någon cancer.

Så glada dom blev.

Dom sprang upp coh kom och kramade mig.

Kramade mig hårt 

Länge.


Underbart

UNDERBART 

Vi vuxna kan inte ana vad som föregår i dessa små härliga barnehuvuden under en så här lång process. 

På kvällen då vi lämnade barnen hos svärföräldrarna kramade H mig och viskade i mitt öra: " mamma - så du vet- detta är den bästa dagen i mitt liv " 

Väntar på vinst i livets lotteri

Man är sig själv lik

är det inte så man säger ...?

Som vanligt har det tagit låååång tid innan ett nytt bloginlägg.

Sommaren kan beskrivas på två sätt - Å ena siden har den varit perfekt, mysig och härlig. 

Vi har umgåtts med nära och kära i vackra omgivningar. 2 veckor i Norge, sedan tre veckor stationerad hemma då energi var en bristvara

Å andra sidan har sommaren varit präglad av min utmattning. 

Utmattad 

Umattad är ordet som beskriver mig.

Vi hade hoppats att jag i raketfart skulle må bättre i loppet av semestern, men just den " happeningen " har glimrat med sin avsaknad.

Även en veckas kur med prednisolon gav inget resultat.

Lösningen var - och är - att " gilla läget ".

Ja- jag tror faktisk att vi kan gå så långt att säga a c c e p e t e r a situationen.

Åtminstone var det det min psykolog sa igår. Att det verkar som att jag för första gången har accepterat min situation.

Så varje dag är en ny dag- där jag känner av hur formen är här och nu- och beroende av formen så hänger jag med på vad som arrangeras av eventuella aktiviteter med familjen.

Då vi för några veckor sedan skulle åka till Universeum- utbröt min son på 6 förvånad: " Mamma !!?! Ska du vara med ?!! Jag trodde du skulle vara hemma och vila i sängen !"..........

Det säger jo sitt.

S och barnen cyklar ner till stranden och badar - jag och LEO ( nu 6 mnd )-  ligger hemma och vilar.

Sedan tar vi två bilen- åker till dom andra så LEO får badat och sprungit, - sedan åker vi 2 tillbaks hemåt.....

Jag är så långt, så långt i från mig själv. 

S har bestämd det mesta denna semestern- jag ville att han skulle vara så nöjd som möjlig med sin semester- och iom min brist på energi, - är det bättre att jag " taggle along " eftersom det funkar för mig. 

Jag är inte mig själv, men är ändå helt ok med dagarna. Jag har blivit en expert på att inte tänka och fundera för mycket, inte känna efter för mycket. Mycket av det är rent av för att jag inte har energi till det. Det sättet att leva på funkar nu för mig- jag är nöjd med det.

För drygt en vecka sedan visade det sig att jag inte alls är i klimakteriet- som min gynekolog sa här om dagen : Dina eggceller ser ut som små färska , spirande gröna blad....

Så det bar raka vägen hem och åter påbörja den månatliga ubertjocka spruten med Soladex som ska stänga ner äggstockarna 

Om allt går efter planen ska jag operera bort äggstockarna om två veckor.

För några veckor sedan gjordes det CT av buk och thorax då jag själv har önskat att veta hur det ligger till- om det finns något jag inte vet någonting om. 
Jag har inga symptom, men har önskat att veta.

Pga. drygt ett par månader med en ny smärta halvägs ner på hö lår fick jag även sist fredag utförd en skelettscintigrafi. 
Jag har i det närmaste endast smärtor när jag sitter och ligger- vilket i och för sig borde vara ett bra tecken- tycker att en metastas borde ge ökande smärta vid belastning ( gå, stå )- något det inge gör.
Dock känner jaga inte igen smärtan som nervsmärta- vilket för mig orolig.

På alla tre undersökningar ligger svaret bara och väntar.

S har frågat flera gånger om vi inte ska ring för att få svaret med mitt svar har varit nej. 

Hittil har vi alltid ringt för att få svaret så snabbt som möjlig. Varför inte nu  - frågar S.

Tja- sej det. Denna gången vill jag bara inte. 

Jag avvaktar mötet med min onkolog 29e aug.

Mina dagar funkar ( ehh - det beror ju helt och hållet på att jag inte jämför med hur min vardag boooorde ha sätt ut ).  Jag är glad för att jag finns, att jag får njuta av livet och mina nära och kära. 

Jag är trött så trött- och orkar inte tanken på att nu får dåliga nyheter. Jag orkar inte tanken på att min värld ska störta i hop, att min livslängd ska uppges bli markant inskrenkat.

Visst finns det även chans att jag får höra att allt ser BRA ut.

Självklart- och lyckligtvis !!!! gör det det !!!!!!!

Den lyx det är att den möjligheten finns- kan noga bara drabbade förstå fullt ut - och då framför allt drabbade som har fått veta att dom har spridning av sin cancer. För dom finns den lyxen ej, för dom finns inte möjligheten att försöka lugna sig med att det nog kan gå vägen- visst finns det en chans att man är frisk, att man är fri från sin cancer, att man har vunnit i livets lotteri.

Jag hoppas att jag den 29e nästa vecka vinner i livets lotteri.

Super dag

I dag har jag inga blom- bilder- men egentligen något som är bättre : 


Jag kan meddela att jag har haft en sällsynt BRA dag : ) : ) !!!!!


Mina farhågor kring Herceptinkuren tisdag- följd av en botten dag i dag- var ju så fel som det kunde bli !


I dag har jag känt mig helt ok - ( förutom diskbrocksmärtor i ve arm och i ve ben) - jag har fått gjort flera saker ( hmmmm klarar inte komma i håg vad... ) 
- åjo  : - 
-Jag har haft avslutande samtal på dagis- min stora lilla pojk F ska börja i nollan efter semestern. 


-Jag har drukkit kaffe med " min trailerchauffeur "- från Nederland- som varje vecka kommer till den lokala blomaffären- och titt som tät tar med sig godvaror från Nederland åt mig. Allt i matvägen som jag saknar därifrån. Jätte kul med ett slikt nytt och annorlunda bekantskap  : )


- Hela familjen promenerade i dag ner till hamnen där det var segling på G. Där fika vi - sedan bar det hemåt igen. 
LEO som nu är 18 veckor var jätte duktig- och fick sig en skön simtur i havet. Jätte härlig att se hur kult han tyckte det var : )


Iom att jag mådde så bra i dag- så hade jag energi till att öva med LEO
på att gå " nära ".
Min dotter H har klagat över att han drar så mycket i kopplet på promenader .
LEO var SÅ duktig- och på promenaden nu nysss i kväld - var han åter duktig : ) Jag är jätte nöjd.  : ) 
Så nöjd att jag även damsugade när jag kom hem - tjoehoe !!


Ehhh - kommer inte i håg något mer faktisk... Men oavsett om jag inte har gjort mera än detta- så har jag känt att jag har haft en mer normal kropp och ett bättre energiförråd.  Så himla och " inne-i hampeskauen " skönt alltså. Skönt att vara lite mera sig själv.


Har inte ens lust att gå och lägga mig när jag har en så bra dag. 
Men- det lär nog bli sengen alldeles snart.


Det blir att ta sin lilla sömnpiller då jag fortfarande annars ligger och stirrar i taket i flera timmer. 


I sängen ligger mina två " småttisar "- min man sover faktisk för tiden nere i gästrummet- han har varit så slut den senaste tiden att lite ostörd nattsömn blev vårt försök på att förbättra situationen lite. 


I morgon åker hunden till svärföräldrar över dagen. Jag ska på " tjejlunch "- med alla som blev opererade för bc- och låg på samma rum denna gången- i oktober i fjol. 


Det ska bli trevlig. 


Sedan drar jag med mig alle mina familjemedlemmar till frissan - inga av dom har klippt håret sedan min nya cancerdiagnos kom som blixt från klar himmel i oktober i fjol. För tjejen spelar det inte så mycket roll - men jag saknar att se mina pojkar kortklippta. Tyvärr är både S och F mycket nöjda med det långa håret.... 
Som tur är, dock, - är det JAG som bestämmer  - så nu åker håret av i morgon : )


Inte mitt.......


Annars blir det att börja packa lite - S har sista arbetsdagen på fredag- så då börjar semestern på alvar. 


Nu jäcklar får denna sommaren bli bättre än i fjol !!!!!!!!!


Kikar ut ur fönstret och där finns en vacker himmel, lätt rosa - enstaka moln.
Havet - som vanligt underbart att vila ögonen på.


Jag vill ha MERA av slika BRA dagar.


Tack !