Undrar hur d går att skriva något här på min iphone ... Ville lägga in en härlig bild - utsikt från vår stora o härliga terass här S o jag bor i en härlig lägenhet i Dubrovnik, Kroatia
. Hur härligt det r att få njuta av detta vackra - med minn kära S. 2/12 år sedan vi åkte ensamma i väg för en hel vecka. Vi njuter - trots att jag tyvärr har fått barnens magvirus .... Det har fallit några tårar från oss båda - men vi r faktisk mer inne i modus nu att prova tänka positivt o planera kule grejor inför framtiden :-)
Ville ägentligen skriva lite om min nyfunna energi - men ska vi ut o uptäcka stan lite - om magen tillåter det.
Här är jag
Ingrid
onsdag 11 maj 2011
onsdag 4 maj 2011
Litet livstecken
Såg nyss ett par kommentarer på mitt sista bloginlägg - som ju är läääänge sedan - så nu ska jag faktisk skriva ner några ord.
Först vill jag säga tack för att ni frågar efter mig- frågar om allt är bra. Det värmer. Tack.
Allt är egentligen bra : ) med mig. Inget nytt egentligen.
Jag är fortfarande trött trött trött- har förstått nu att jag rakt av har hamnat i den klassiska " fatiguen " som man kan hamna i under cancerbehandlingen. Har varit så här trött i drygt ett halvår nu - så nu är jag blivit rätt så van med det : )
Inga säkra tecken på att cancern skulle vara tillbaks- förutom smärtor över bröstkorgen- som oroar mig- men än så länge inte min onkolog- o det får jag ju då vara glad för. Tror jag.. ? : )
Lite nytt:
Sjukskriven i 6 månader till. Jaja-tråkit - men jag inser att det ju är för det bästa.
I påsken var vi faktisk så många som 11 människor inneboende hos oss- härlig besök från stora syster, stora bror- och deras familjer. Skönt skönt skönt. Riktigt underbart.
Förra veckan var jag på REHAB-vecka på LYDIAGÅRDEN
- 5 helt underbara - helt fantastiska dagar.
Vi var 12 kvinnor som alla har varit med om bröstcancer och den resan det innebär. Helt otrolig att få ta del av andra kvinnors liv, känslor, sorger - och glädjen. Lydiagården ligger mitt ute i naturen- vackra omgivelser där vi kunde njuta av promenader - och ännu mera samtal.
Som vi har pratat. Som vi har skrattat. Som vi har gråtit. Tillsammans.
Jag hoppas alla med cancer kan få ta del i något liknande rehab program - det är guld värd. Föresten- inte bara för cancerdrabbade- många människor med andra svårigheter i sina liv borde få ärbjudande som detta.
Vi hade en fantastisk kvinnelig läkare/ onkolog- som i det närmaste varje dag gav enormt givande undervisning om bröstcancer. fick nog ställt dom allra flästa frågor som jag har gått och burit på.
Faktisk - så kan jag rakt från hjärtat säga att jag kända igen den goda känslan på lydiagården med dessa fantastiska kvinnor- den känslan har jag oxå hittat här inne på min blog- tillsammans med er som läser. När jag började blogga i höstas blev jag helt förvånad av att det stöd jag fick, och hur skönt det var att inte känna sig ensam i cancerhelvetet längre.
Det betyder så oerhört mycket att kunna få dela med sig med andra i liknande situation.
Jag saknar att jag inte kan sätta in bilder i min blog. ( dom jag ändå sätter in i dag är några månader gamla) Då jag tappade min iphone i toa..... i påskveckan- så lever jag nu på en lånetelefon - och jag saknar min iphone så sårt. Jag har paparazzi-abstitens. Jag älskar ju att plåta bilder o slänga dom in här. hittade som tur är några blombilder jag har tagit för ett tag sen.
Men snart hoppas jag att jag är back on tracks med en ny iphone : )
Annars har jag i dag varit på mitt allra första möte med - Viktväkterna - nu i kväll.
O bra var det
För hui o hoi vad min vikt har skenat i väg- oeeeeps !!
Hoppas det ska funka att gå ner i vikt på detta sättet.
Lite komisk är det ju faktisk - för i kväll - bara ca en timme efter att jag hade kommit hem från detta mötet- så blev jag sötsugen- hittade både det ene och det andra i godisskåpet ( till barnen...) - o jajamensann - det gick ner som bara den. Tänkte att " jag börjar i morgon "..... Men faktisk så har jag ju börjat redan ikväll - iom att min vikt nu står svart på hvitt i viktväkternas dator- o står där o väntar på min nästa vägning ....eh....... jaja. Där fick jag ju inblick i vart kalorierna hittar vägen in i min kropp : )
Det finns mycket jag vill säga - om mina tankor och mina känslor, men det får nog bli en annan dag. Just nu är jag lite för trött o ser med ett halvt öga på tv.
Men viktigast av allt är att jag kan berätta att det går bra - jag tycker att jag njuter av vardagarna i stor grad- jag är inte mycket ångestpräglad- och det är jag enort tacksam för. Har även tagit bort min antidepprisiva- och det ser ut till att funka - iallfall psykiskt : ) tyvärr ser det ut som om mina " neuropatiska" smärtor som det så fint heter- har blivit sämre efter att jag slutade med medicinen- något jag blev varnad för. Så vi får se lite fram i tiden om jag faktisk behöver mine antidepressiva- för mine nervsmärtors skuld.
Lite kort om min arbetsstatus- så är jag som sagt fortfarande sjukskriven. Det var ett möte här innan påsk- åter igen med försäkringskassans handläggare. min chef, socialkurator, min nevrolog- och jag och min man. Kort sagt så satt jag o grät under stora delar av mötet- grät medan jag pratade o berättade om hur det har gått det senaste halvåret. Eller hur det inte har gått....
Jag vill så gärna, så gärna ,tillbaka till arbetslivet-
men just nu så ser det ut som min dubbeldiagnos : - cancer samt min ryggmärgsskada ( o alla andra diskbråck.) förhindrar mig i att klara av det just nu.
Jag är oerhört tacksam för att jag nu egentligen känner att jag blir sett och hörd av forsäkringskassan. Och detta är pga en underbar kvinna i min ålder- socialkuratoren tillhörande nevrologisk avdelning. Har bara träffat henne kanske 3 gånger- men redan efter första mötet såg hon hur jag hade det- hur jag har kämpat och kämpat- hur jag inte var redo för något annat än att ta hand om mig själv - och min familj. Hon såg. Jag kramar henne i mina tankar ofta.
Hon så hela mig- hela min familjs situation.
Så varm och mänsklig.
Det kändes obeskrivlig skönt att äntligen ha en som så hela mig.
Även om det inte var lätt att sitta och lyssna på att hon sa att jag inte var redo för arbetslivet ännu.
Inte lätt, men ändå en otrolig lättnad att höra henne säga orden- som jag ju själv hade hört i mitt eget huvud. En sanning som gav mig skuldkänsla. som gav mig en oerhörd känsla av besvikelse. Besvikelse över mig själv. Men när någon annan sade orden, sade sanningen- så blev det inte like tungt att bära- om ni förstår vad jag menar.
Har mycket att se fram emot nu- om en vecka åker jag och maken till Kroatia - det ska bli skönt- o romantisk : ). Undrar om det överhuvudtaget är möjlig att prova följa viktväkternas lover o regler där....
Och ingen kan klaga på denna årstid - vackrare än nu blir det inte. Mina fingrar kliar efter att plantera, plantera.
Om inte länge är det skolsemester- jo - nu är det bara att njuta av sol, sommar och vacker natur. Njuta av livet.
Och mitt viktigaste motto är fortfarande att inte sätta för många och höga mål för mig själv. Jag måste repetera detta för mig själv- för jag gör samma felet gång på gång - sätter för höga förväntningar på mig själv, och blir så besviken när jag inte klarar uppnå mina mål.
Fick rådet här- tror det var av solrosen- om att sätta upp ett mål per dag- o det var ett fantastisk råd. När jag kommer ihåg att tänka på det- så kan det berika min dag !!
Nej - nu måste jag avsluta.
Förhoppningsvis skriver jag snart igen- för egentligen har jag många tankar jag vill dela med er : )
God natt
Först vill jag säga tack för att ni frågar efter mig- frågar om allt är bra. Det värmer. Tack.
Allt är egentligen bra : ) med mig. Inget nytt egentligen.
Jag är fortfarande trött trött trött- har förstått nu att jag rakt av har hamnat i den klassiska " fatiguen " som man kan hamna i under cancerbehandlingen. Har varit så här trött i drygt ett halvår nu - så nu är jag blivit rätt så van med det : )
Inga säkra tecken på att cancern skulle vara tillbaks- förutom smärtor över bröstkorgen- som oroar mig- men än så länge inte min onkolog- o det får jag ju då vara glad för. Tror jag.. ? : )
Lite nytt:
Sjukskriven i 6 månader till. Jaja-tråkit - men jag inser att det ju är för det bästa.
I påsken var vi faktisk så många som 11 människor inneboende hos oss- härlig besök från stora syster, stora bror- och deras familjer. Skönt skönt skönt. Riktigt underbart.
Förra veckan var jag på REHAB-vecka på LYDIAGÅRDEN
- 5 helt underbara - helt fantastiska dagar.
Vi var 12 kvinnor som alla har varit med om bröstcancer och den resan det innebär. Helt otrolig att få ta del av andra kvinnors liv, känslor, sorger - och glädjen. Lydiagården ligger mitt ute i naturen- vackra omgivelser där vi kunde njuta av promenader - och ännu mera samtal.
Som vi har pratat. Som vi har skrattat. Som vi har gråtit. Tillsammans.
Jag hoppas alla med cancer kan få ta del i något liknande rehab program - det är guld värd. Föresten- inte bara för cancerdrabbade- många människor med andra svårigheter i sina liv borde få ärbjudande som detta.
Vi hade en fantastisk kvinnelig läkare/ onkolog- som i det närmaste varje dag gav enormt givande undervisning om bröstcancer. fick nog ställt dom allra flästa frågor som jag har gått och burit på.
Faktisk - så kan jag rakt från hjärtat säga att jag kända igen den goda känslan på lydiagården med dessa fantastiska kvinnor- den känslan har jag oxå hittat här inne på min blog- tillsammans med er som läser. När jag började blogga i höstas blev jag helt förvånad av att det stöd jag fick, och hur skönt det var att inte känna sig ensam i cancerhelvetet längre.
Det betyder så oerhört mycket att kunna få dela med sig med andra i liknande situation.
Jag saknar att jag inte kan sätta in bilder i min blog. ( dom jag ändå sätter in i dag är några månader gamla) Då jag tappade min iphone i toa..... i påskveckan- så lever jag nu på en lånetelefon - och jag saknar min iphone så sårt. Jag har paparazzi-abstitens. Jag älskar ju att plåta bilder o slänga dom in här. hittade som tur är några blombilder jag har tagit för ett tag sen.
Men snart hoppas jag att jag är back on tracks med en ny iphone : )
Annars har jag i dag varit på mitt allra första möte med - Viktväkterna - nu i kväll.
O bra var det
För hui o hoi vad min vikt har skenat i väg- oeeeeps !!
Hoppas det ska funka att gå ner i vikt på detta sättet.
Lite komisk är det ju faktisk - för i kväll - bara ca en timme efter att jag hade kommit hem från detta mötet- så blev jag sötsugen- hittade både det ene och det andra i godisskåpet ( till barnen...) - o jajamensann - det gick ner som bara den. Tänkte att " jag börjar i morgon "..... Men faktisk så har jag ju börjat redan ikväll - iom att min vikt nu står svart på hvitt i viktväkternas dator- o står där o väntar på min nästa vägning ....eh....... jaja. Där fick jag ju inblick i vart kalorierna hittar vägen in i min kropp : )
Det finns mycket jag vill säga - om mina tankor och mina känslor, men det får nog bli en annan dag. Just nu är jag lite för trött o ser med ett halvt öga på tv.
Men viktigast av allt är att jag kan berätta att det går bra - jag tycker att jag njuter av vardagarna i stor grad- jag är inte mycket ångestpräglad- och det är jag enort tacksam för. Har även tagit bort min antidepprisiva- och det ser ut till att funka - iallfall psykiskt : ) tyvärr ser det ut som om mina " neuropatiska" smärtor som det så fint heter- har blivit sämre efter att jag slutade med medicinen- något jag blev varnad för. Så vi får se lite fram i tiden om jag faktisk behöver mine antidepressiva- för mine nervsmärtors skuld.
Lite kort om min arbetsstatus- så är jag som sagt fortfarande sjukskriven. Det var ett möte här innan påsk- åter igen med försäkringskassans handläggare. min chef, socialkurator, min nevrolog- och jag och min man. Kort sagt så satt jag o grät under stora delar av mötet- grät medan jag pratade o berättade om hur det har gått det senaste halvåret. Eller hur det inte har gått....
Jag vill så gärna, så gärna ,tillbaka till arbetslivet-
men just nu så ser det ut som min dubbeldiagnos : - cancer samt min ryggmärgsskada ( o alla andra diskbråck.) förhindrar mig i att klara av det just nu.
Jag är oerhört tacksam för att jag nu egentligen känner att jag blir sett och hörd av forsäkringskassan. Och detta är pga en underbar kvinna i min ålder- socialkuratoren tillhörande nevrologisk avdelning. Har bara träffat henne kanske 3 gånger- men redan efter första mötet såg hon hur jag hade det- hur jag har kämpat och kämpat- hur jag inte var redo för något annat än att ta hand om mig själv - och min familj. Hon såg. Jag kramar henne i mina tankar ofta.
Hon så hela mig- hela min familjs situation.
Så varm och mänsklig.
Det kändes obeskrivlig skönt att äntligen ha en som så hela mig.
Även om det inte var lätt att sitta och lyssna på att hon sa att jag inte var redo för arbetslivet ännu.
Inte lätt, men ändå en otrolig lättnad att höra henne säga orden- som jag ju själv hade hört i mitt eget huvud. En sanning som gav mig skuldkänsla. som gav mig en oerhörd känsla av besvikelse. Besvikelse över mig själv. Men när någon annan sade orden, sade sanningen- så blev det inte like tungt att bära- om ni förstår vad jag menar.
Har mycket att se fram emot nu- om en vecka åker jag och maken till Kroatia - det ska bli skönt- o romantisk : ). Undrar om det överhuvudtaget är möjlig att prova följa viktväkternas lover o regler där....
Och ingen kan klaga på denna årstid - vackrare än nu blir det inte. Mina fingrar kliar efter att plantera, plantera.
Om inte länge är det skolsemester- jo - nu är det bara att njuta av sol, sommar och vacker natur. Njuta av livet.
Och mitt viktigaste motto är fortfarande att inte sätta för många och höga mål för mig själv. Jag måste repetera detta för mig själv- för jag gör samma felet gång på gång - sätter för höga förväntningar på mig själv, och blir så besviken när jag inte klarar uppnå mina mål.
Fick rådet här- tror det var av solrosen- om att sätta upp ett mål per dag- o det var ett fantastisk råd. När jag kommer ihåg att tänka på det- så kan det berika min dag !!
Nej - nu måste jag avsluta.
Förhoppningsvis skriver jag snart igen- för egentligen har jag många tankar jag vill dela med er : )
God natt
fredag 4 mars 2011
joehoe !
Jajamensann !
Mitt första riktiga måleri - målades i går. Tillsammans med min dotter målade vi i flera timmer-
jättekul
jättehärlig !!
Otrolig hur sköönt det är att måla- för första gången på länge nu så kände jag att jag levde- helt normalt, helt lugnt - som vanligt.
O det är ju bla för att när jag måler så finns ingen - INGA- tankar om cancer , - rädslan som jag har hälsat på lite extra i det sista.
Det finns bara härliga färger- härlig SKAPANDE.
Så otrolig mycket mer positivt än negativa cancertankar.
Så detta ska jag min sann fortsätta med !!
Dänna bruna bilden r jag inte färdig med- så imorgon ser den nog helt annorlunda ut : ) Kan nästan inte vänta.
Annars undrar jag i mitt stilla sinn hur länga smärtorna i ffa axlar,men även höfter o knär ska fortsätta - dom kom ju under taxotèrebehandlingen - o har fortsatt ut i Tamoxifenbehandlingen.
Finns det någon där ute som har haft behandlingen lika länga - eller längre än mig - som har samma erfaringer med dessa plagor ? ( Jag var färdig med cytostatica för 1 år o tre månader sän )
Har jag suttit lite för länge still o reser mig så r jag stiv som en pinne.
Guuhhhd vad det r svårt att känna sig ung, pigg , sexy o smidig.....
Apropo det - måste faktisk skratta om det - men det r ju faktisk inte så skojig med alla följderna efter cancerresan och behandlingarna- jämförd med tidigare r jag nu rätt så tjock tycker jag- o har en maga man blir imponerad av- trodde cortisoneffekten på fettansamlingen på buken skulle ge med sig- men nehej - bara jag ser på en sämla ( ok - smakar på den oxå ) - så legger det sig direkt på magen. I o för sig positivt med tanke på att jag behöver fett just där om ett år när nya tuten kommer på plass : )
I tillegg till kroppsstorleken, frisyren som r " så där " ( vil inte klaga- har ju närmast fått långt hår.... ) - så har jag slutat med min vanliga antiperspirant då den innehåller aluminium - som skal vara cancerogent- så nu har jag en annan deo från apotheket- som inte funkar alls....
Reslutatet: fet töntig tant - som stinker ...... Det känns såååå långt bort från den jag var förut. Nu r jag ju en klassisk dam som r mycket subjektiv o säkert har en förvrängd bild av mig själv- men just för tiden känner jag åter på detta med att min identitet r borta...
Men där har jag varit förut- så detta fixar jag : )
Min dotter har varit hämma hela veckan pga sjukdom - o det har varit såååå trevlig !! Kanske oxå ett skäl till att jag mår så bra nu !! Har haft trevlig sälskap !!
Nu får jag kolla på parlamentet- dom r rätt så vassa
Nu har jag iallafall uppdaterat lite !
Mitt första riktiga måleri - målades i går. Tillsammans med min dotter målade vi i flera timmer-
jättekul
jättehärlig !!
Otrolig hur sköönt det är att måla- för första gången på länge nu så kände jag att jag levde- helt normalt, helt lugnt - som vanligt.
O det är ju bla för att när jag måler så finns ingen - INGA- tankar om cancer , - rädslan som jag har hälsat på lite extra i det sista.
Det finns bara härliga färger- härlig SKAPANDE.
Så otrolig mycket mer positivt än negativa cancertankar.
Så detta ska jag min sann fortsätta med !!
 |
| liten detalj från bilden över |
Dänna bruna bilden r jag inte färdig med- så imorgon ser den nog helt annorlunda ut : ) Kan nästan inte vänta.
Annars undrar jag i mitt stilla sinn hur länga smärtorna i ffa axlar,men även höfter o knär ska fortsätta - dom kom ju under taxotèrebehandlingen - o har fortsatt ut i Tamoxifenbehandlingen.
Finns det någon där ute som har haft behandlingen lika länga - eller längre än mig - som har samma erfaringer med dessa plagor ? ( Jag var färdig med cytostatica för 1 år o tre månader sän )
Har jag suttit lite för länge still o reser mig så r jag stiv som en pinne.
Guuhhhd vad det r svårt att känna sig ung, pigg , sexy o smidig.....
Apropo det - måste faktisk skratta om det - men det r ju faktisk inte så skojig med alla följderna efter cancerresan och behandlingarna- jämförd med tidigare r jag nu rätt så tjock tycker jag- o har en maga man blir imponerad av- trodde cortisoneffekten på fettansamlingen på buken skulle ge med sig- men nehej - bara jag ser på en sämla ( ok - smakar på den oxå ) - så legger det sig direkt på magen. I o för sig positivt med tanke på att jag behöver fett just där om ett år när nya tuten kommer på plass : )
I tillegg till kroppsstorleken, frisyren som r " så där " ( vil inte klaga- har ju närmast fått långt hår.... ) - så har jag slutat med min vanliga antiperspirant då den innehåller aluminium - som skal vara cancerogent- så nu har jag en annan deo från apotheket- som inte funkar alls....
Reslutatet: fet töntig tant - som stinker ...... Det känns såååå långt bort från den jag var förut. Nu r jag ju en klassisk dam som r mycket subjektiv o säkert har en förvrängd bild av mig själv- men just för tiden känner jag åter på detta med att min identitet r borta...
Men där har jag varit förut- så detta fixar jag : )
Min dotter har varit hämma hela veckan pga sjukdom - o det har varit såååå trevlig !! Kanske oxå ett skäl till att jag mår så bra nu !! Har haft trevlig sälskap !!
Nu får jag kolla på parlamentet- dom r rätt så vassa
Nu har jag iallafall uppdaterat lite !
måndag 14 februari 2011
I wanna. I'm gonna !
I natt låg jag vaken ett par timmar o då kände jag mig så inspirerad att jag ville stå upp - sätta mig gott till rätta- och precis som på film - börja skriva.
( självklart svängade jag inom " du ska dö av cancer "- iom att jag bla. hade ont i höften- men jag sa rätt så snabbt heydå åt dom tankarna- kulare att låte tankarna fly åt det inspirerande och positiva hållet : ) )
På denna vita ska jag måla- tycker den blev jättefin- o vil egentligen inte förstöra den med målning- då jag ju fortfarande itne kan något om målning. Men den som intet vågar intet vinner !!
Nu har jag 20 min på att ducha och äta !
( självklart svängade jag inom " du ska dö av cancer "- iom att jag bla. hade ont i höften- men jag sa rätt så snabbt heydå åt dom tankarna- kulare att låte tankarna fly åt det inspirerande och positiva hållet : ) )
Yes you heard me alright !
I wanna
I'm gonna
write a book !!
Har egentligen en del att skriva om nu i min blog - men har inte tid just nu......
Säger det åter igen- det tar jag som ett bra tecken- att inte ha tid / ta sig tid- till att skriva.
Men kort förtalt har jag länge tänkt att jag borde skriva en bok. Den ska handla om hur jag har upplävd det att vara - här kommer det- kvinnelig.... läkare- hur jag bla annat blev behandlad av kollegor inom kirurgi då jag blev gravid- och sedan- hur jag har upplävd att vara läkare och patient.
Var senast förra veckan hos två specialister- en plastikkirurg som var såååå fantastisk bra- empatisk och duktig. Tyvärr tar det minst ett år från och med nu innan jag får min bröstrekonstruktion. Naiva mig trodde att vårdgarantien fungerade....
Den andra läkaren var en klassisk " dust" / ass..... Jag blev så otrolig provocerad av honom. Tror nästan det var honom som fick mig till att få glöden att skriva en bok om allt jag har upplevt inom hälso-Norge / Sverige.
MEN:
Nu r det dags för min andra dag på målarkurs !!
Härunder kommer några bilder av vad jag - i gott selskap av mina barn - pysslade med i går- jätte kul att leka med färger och material.!!!
På denna vita ska jag måla- tycker den blev jättefin- o vil egentligen inte förstöra den med målning- då jag ju fortfarande itne kan något om målning. Men den som intet vågar intet vinner !!
Nu har jag 20 min på att ducha och äta !
torsdag 27 januari 2011
Jaha- när det går bra med mig blir det tydigen mindre bloggande. : )
Får väl vara glad för det.
Och det går jätte bra tycker jag- dagarna går och livet känns ofta helt, helt normalt.
Normalt frånsett alla symptom från behandlingar som har varit- som pågår- samt från min ruttna rygg o nacke. Det r ju inte helt normalt att vara sjukskriven hellre- men FÖRUTOM dom små detaljerna- så känns det åtminstone rätt så normalt uppe i topplocket !!
Min själ tror jag dock lider av att jag fortfarande går på blodförtynnande behandling.....För den blöder så lätt så lätt - inta ofta, men när såret öppnas så öppnas det raka vägen in i det djupaste av min själ. Där vart mitt sanna JAG befinner sig, där mitt klara medvetande befinner sig- det stället som inte klarar läka den sista lilla biten av rädslan för att inte se mina barn växa upp.
I natt vaknade jag - nog finns det många " där ute " som känner igen hur känslor och tankar känns oerhört starka och inträngande om natten - ? - Jag vaknade och det bara slog ner i mig - tanken om att det faktisk finns en reell chans att jag inte får uppleva se mina barn gå ur skolan. Jag upplever att kunna bli helt förvånad, sen vet jag att- jo - du har ju haft cancer ( har cancer )
Jag svor högljutt ut i sovrummet - flera gånger. Känner på den iskalla ångesten. FY F vad den känns för jäcklig- den r svår och beskriva- konstig nog, för den r inte till att ta miste om där den tar fullständig makten över hela mig - sden är lika tydlig som den var för 1 1/2 år sedan.
Jag vet - det r bara att slå tankarna bort.
Och jag gör det. !!! Jag lovar !!!
Men vågorna från mitt förra inlägg klarar inte helt att skölja bort fotspåren som har lämnat sina avtryck i min själ.
Jag vet även att många gärna vill kommentera att - ingen vet när man ska dö - för vem som helst kan det hända imorgon- eller i över i morgon. DÅ önskar jag bara att förmedla att så känns det inte för mig. Oavsett hur man kan vrida och vända på det- använder statistiken mm- efter det jag har varit med om- så VET jag att mina chanser trots allt r större än " grannens ".
AND I F...ing HATE IT !
Men lugn, lugn -
I have moved on !! !!! Jag menar det när jag säger det- jag njuter av mina dagar- de känns oerhört " normala"-
Klicka härunder om ni vill höra denna vackra låten som jag upptäckte lite sent.....men som jag numera lyssnar - och sjunger HÖGT till- varje dag : ) !!!
I'M MOVING ON !!!!
men när såret i min själ öppnas så r det omöjlig att blunda för det- åtminstone tar det några korta sekunder ? minuter? innan jag klarar att "blunda " för det- o den känslan, trots sin korta duration - känns som den suger musten ur mig,- som om den förlamar mig till en hjälplös åskådare. Den låter mig inte släppa loss - jo för långa stunder- men inte för evigt. Den håller ett fast tag i mig och påminner mig hårt och hjärtlöst om en verklighet som r för tung att bära egentligen.
Har säkert nämnt det flera gånger tidigare - men tror att en faktor som spelar med i en persons reaktion på en cancerdiagnos har med ens " bagage " att göra. I min bagage sitter det faktum att inte bara dog min pappa av cancer, två av hans tre bröder- samt deras far. Som läkare har jag även sett my fair share av lidande och elände. sammanfattat har dessa erfarenheter resulterat i min initiala ångest för 1 1/2 år sedan.
När min själ stundvis öppnar sitt sår- så ligger nog min bagage mycket i botten - den har färgat min själ - för alltid.
Varför skriver jag ( åter) om detta " negativa" ?
Varför- när det faktisk går fantastisk bra med mig- jag känner livsglädje, känner mig rätt så harmonisk och glad.
Jo - för att jag har behov för att stå stilla vid just detta faktum i mitt liv.
Det som jag tidigare har kallat för två parallella liv.
Det känns fortfarande så- dock klarar jag för det mesta leva som om det bara är ett liv jag lever.
Har kommit till den konklusion att det är ett jäckla konstverk att leva dessa två parallella liv.
ETT JÄCKLA KONSTVERK !!
Och det kommer inte lätt
det kommer definitivt inte gratis
som tur r- så er det inta alla som behöver lära sig mästra denna konsten
Imorgon startar en helt underbar fantastisk kanon helg- hela familjen gläder sig -
Från Norge kommer två av mina tre syskon- storasyster med familj samt tvillingbror med familj. Vi blir en storfamilj på 11 människor som ska sova , äta och kosa oss under ett tak hela helgen. Lördagen firar vi båda barnens födelsesdagar tillsammans- och då blir vi ännu flera människor här hämma- ska bli helt underbart !!
Får väl vara glad för det.
Och det går jätte bra tycker jag- dagarna går och livet känns ofta helt, helt normalt.
Normalt frånsett alla symptom från behandlingar som har varit- som pågår- samt från min ruttna rygg o nacke. Det r ju inte helt normalt att vara sjukskriven hellre- men FÖRUTOM dom små detaljerna- så känns det åtminstone rätt så normalt uppe i topplocket !!
Min själ tror jag dock lider av att jag fortfarande går på blodförtynnande behandling.....För den blöder så lätt så lätt - inta ofta, men när såret öppnas så öppnas det raka vägen in i det djupaste av min själ. Där vart mitt sanna JAG befinner sig, där mitt klara medvetande befinner sig- det stället som inte klarar läka den sista lilla biten av rädslan för att inte se mina barn växa upp.
 |
| månen |
Jag svor högljutt ut i sovrummet - flera gånger. Känner på den iskalla ångesten. FY F vad den känns för jäcklig- den r svår och beskriva- konstig nog, för den r inte till att ta miste om där den tar fullständig makten över hela mig - sden är lika tydlig som den var för 1 1/2 år sedan.
Jag vet - det r bara att slå tankarna bort.
Och jag gör det. !!! Jag lovar !!!
Men vågorna från mitt förra inlägg klarar inte helt att skölja bort fotspåren som har lämnat sina avtryck i min själ.
Jag vet även att många gärna vill kommentera att - ingen vet när man ska dö - för vem som helst kan det hända imorgon- eller i över i morgon. DÅ önskar jag bara att förmedla att så känns det inte för mig. Oavsett hur man kan vrida och vända på det- använder statistiken mm- efter det jag har varit med om- så VET jag att mina chanser trots allt r större än " grannens ".
AND I F...ing HATE IT !
Men lugn, lugn -
I have moved on !! !!! Jag menar det när jag säger det- jag njuter av mina dagar- de känns oerhört " normala"-
Klicka härunder om ni vill höra denna vackra låten som jag upptäckte lite sent.....men som jag numera lyssnar - och sjunger HÖGT till- varje dag : ) !!!
I'M MOVING ON !!!!
men när såret i min själ öppnas så r det omöjlig att blunda för det- åtminstone tar det några korta sekunder ? minuter? innan jag klarar att "blunda " för det- o den känslan, trots sin korta duration - känns som den suger musten ur mig,- som om den förlamar mig till en hjälplös åskådare. Den låter mig inte släppa loss - jo för långa stunder- men inte för evigt. Den håller ett fast tag i mig och påminner mig hårt och hjärtlöst om en verklighet som r för tung att bära egentligen.
Har säkert nämnt det flera gånger tidigare - men tror att en faktor som spelar med i en persons reaktion på en cancerdiagnos har med ens " bagage " att göra. I min bagage sitter det faktum att inte bara dog min pappa av cancer, två av hans tre bröder- samt deras far. Som läkare har jag även sett my fair share av lidande och elände. sammanfattat har dessa erfarenheter resulterat i min initiala ångest för 1 1/2 år sedan.
När min själ stundvis öppnar sitt sår- så ligger nog min bagage mycket i botten - den har färgat min själ - för alltid.
Varför skriver jag ( åter) om detta " negativa" ?
Varför- när det faktisk går fantastisk bra med mig- jag känner livsglädje, känner mig rätt så harmonisk och glad.
Jo - för att jag har behov för att stå stilla vid just detta faktum i mitt liv.
Det som jag tidigare har kallat för två parallella liv.
Det känns fortfarande så- dock klarar jag för det mesta leva som om det bara är ett liv jag lever.
Har kommit till den konklusion att det är ett jäckla konstverk att leva dessa två parallella liv.
ETT JÄCKLA KONSTVERK !!
Och det kommer inte lätt
det kommer definitivt inte gratis
som tur r- så er det inta alla som behöver lära sig mästra denna konsten
Imorgon startar en helt underbar fantastisk kanon helg- hela familjen gläder sig -
Från Norge kommer två av mina tre syskon- storasyster med familj samt tvillingbror med familj. Vi blir en storfamilj på 11 människor som ska sova , äta och kosa oss under ett tak hela helgen. Lördagen firar vi båda barnens födelsesdagar tillsammans- och då blir vi ännu flera människor här hämma- ska bli helt underbart !!
torsdag 20 januari 2011
Livets dynamik
Slik är ju livet- det går vidare, dag för dag, minut för minut, sekund för sekund.
Det är en dynamisk process- utan att vi märker det åldras vår kropp hela tiden, och mentalt står det hellre inte still. Ofta har jag befunnit mig på ställen i livet där jag har trott att NU är jag ÄNTLIGEN där jag vill vara i livet. Vare sig det gäller karriär, lyckan i äktenskapet- kroppsvikt...., - ock gång på gång har jag naivt trott att
" I'm here to stay - for good !!! "
Men slik funkar det inte. För livet är en dynamisk och invecklad process.
Och detta tänker jag på nu - särskilt nu - som jag har återfunnit positiv energi och styrka.
För jag vet att jag har känt så här tidigare under min cancerresa- och blivit milt sagt förvånad och besviken när det har känts om om jag har tagit flera steg bakåt.
Så nu säger jag till mig själv att vara förberedd på att slika bakslag fortfarande kan komma / nog kommer- och då gäller det att ha tålamod, på ny samla energi, kavla upp ärmerna och kämpa vidare.
Jag vill vara förberedd på detta slik att jag inte blir så besviken - nästa gång- men hellre tar det som ett ett bevis på hur livet är- det är inte altid lätt, det går upp o ner.
Senast dom sista två dagarna har yttre faktorer tydligt haft en inverkan på mitt psyke. Negativt.
Den ene var reaktionen till en av damerna på vatten gympan för kvinnor med bröstcancer- hon måtte fråga två gånger om hur många cancerdrabbade lymfkjörtlar jag hade- hon trodde inte hon hade hört rätt när hon hörde talet 15.
15.
It sucks.
En slik reaktion tar mig närmast ordgrant tillbaks till rummet på bröstmottagningen där den stora mörka kirurgen så opedagogiskt kom med beskedet. Då jag skjönk ner i ångesthelvetet.
Sen läser jag i Johanna bladet om en som har dött i bröstcancer, - det gick så bra med henne- så dog hon relativt plötslig ändå av cancern.
Dessa saker gör att jag känner ångesten ganska tydligt - svagt, svagt - men inte till att ta miste om.
Min nyfunna trygghet i mig själv viker plats för tankar som har haft alt för stort utrymme i mig det seneaste 1 1/2 året- och jag känner hur dom närmast magiskt kan t sin plats innuti mig igen." vem är det du tror du lurar Ingrid ?"
" er det att ljuga för mig själv " att leva i andan av att jag iiinte har cancer- att jag iiiinte ska få cancern tillbaks ?!?! "
" vem tror du att du lurar Ingrid ?!?!"
15 lymfkjörtal med cancer. Hur i h... kan du tro att det ska gå bra?!
MEN NEJ !!
Just nu har jag faktisk inte utrymme för slika tankar.
BORT MED DOM !
Jag vill hellre leva i andan av att detta kan gå bra- eller rättare sagt- inte tänka på detta konkreta dödsdillemaet- men hellre fortsätta i den positiva andan - av att jag faktisk kan göra så mycket själv för att ta hand om min kropp och min själ - så jag mår så bra ja kan under de forutsättningar som livet bjuder mig.
Om inte detta är ett tecken på att jag har kommit vidare i cancerresan - så vet inte jag !
Nu ska jag svamla lite...
Bilden över representerar mitt liv/ mitt psyke / min själ- när jag är harmonisk ock glad ( har lite kontroll...)
Det är en slät fin yta av sand, ingen störande element som kan rubba min psykologiska likvikt ( eller heter det jämnvikt ? )
Så dyker det plötslig fotspår upp, stenar- eller andra ojämnheter. Yttre faktorer som kan bryta harmonien.
Yttra faktorer som låter cancertankarna prägla verklighetsuppfattningen min.
Som tur är kommer vågorna och sköljer bort mycket av ojämnheterna som dyker upp - och jag kan åter gå vidare utan att ha låtit alla fotspåren, som naturligtvis kommer min väg,- lämna permanenta ( och negativa ) spår.
tisdag 18 januari 2011
Positiv Energi !
Efter semestern känner jag mig otrolig mycket lättare och piggare i kroppen !!
Känner det när jag er ute och promenerar bla.
Och mellan öronen känns det likadant- jag är glad och tycker vardagen känns härlig.
Man kan bli glad av mindre !!
Spadygnet i Borås i helgen var
UNDERBAR !!!
Absolut fantastisk härlig.
Framför allt pga av det goda selskapet.
Det är ju fascinerande hur det kan kännas som att vara i hop med goda, gamla väninnor - när jag faktisk aldrig hade mött Elisabeth och Viktoria ( från Skåne )- och Annika och jag har bara känt varandra i 4 månader ! ( från Gbg )
Men tack vara blogvärlden har jag nu 3 ljuvliga kompisar- som jag kan dela alla tankar kring livet, döden, cancer, familj, barn, kärlek, karrièr - alt mellan himmel och jord egentligen.
Även om livet för oss alla tre har börjat gå mer och mer tillbaka mot det normala- så finns cancertankerna i bakgrunden varenda dag.
Det är skönt att kunna vara tillsammans och bara la tankarna flöda fritt.
Tankar som vi delar, känslor som vi alla har varit med om- som vi fortsatt går i genom.
Att en slik positiv energi kan komma ut av ett slikt " sälskap" är ett under tycker jag.
Vi pratade, pratade, pratade, pratade- och pratade.
Till slut var vi så trötta och sömnen var runt hörnet- men ändå fortsatte vi prata, prata, prata.
efter en relativt kort natt kunde vi som tur är fortsätta med samma aktiviteten.... : )
Så nu känner jag mig glad och förhoppningsfull. Jag har fått lite energi tillbaks, mentalt ser jag faktiskt ljusare på framtiden- vilket mycket beror på boken jag läste under semestern ( Anticancer- a new way of life ).
Känslan av att det faktisk finns mycket jag kan göra SJÄLV för att styrka kroppen och ge den ett bra underlag för att kämpa emot cancer har gett mig en förvånande lugn.
Jag vågar nästan inte säga ordet " kontroll "- men jag tror faktisk att något av frunden till att jag känner så här er för att det ger mig en känsla av att åter igen ha återvunnit lite kontroll över mitt liv. Vet ju att detta med kontroll kan föra med sig mycket negativt- men är endå övertygad om att det är ett urinstinkt i oss människor.
Så nu ska jag inkorporera lite nyvunnen anticancer kunskap i vardagen, - jag ska även bla äntligen gå på " drop in " kväll och prova på meditation . Till sammans med Annika : )
I kväll var jag på mitt första vattengympa pass - via "unga Johanna "- det var härligt.
Avslutningsvis ville jag bara säga att jag slutar inte fascineras av hur viktig den mentala biten är för hur man uppfattar vardagen- livskvaliteten.
Just nu mår jag bra- klarar skjuta bort tankarna på att jag kanske har cancer fortfarande- jag njuter av det vackra väret, den vackra naturen, mina fantastiska barn och min finfina man. FÖr en månad sen- klarade jag inta av att njuta - jag var trött både psykiskt och fysiskt. Känslomässig sätt hade jag varken ångest - eller starka positiva känslor- jag kände mig helt neutral.
Bara 4 veckor senare - med full-laddat batteri- så kan jag åter igen känna att jag lever- att jag är glad för alt omkring mig. Men har mitt liv förändrats egenligen ? har jag plötslig mindre chans på att ha cancer nu/ få recidiv?- Nej- alt är som det var- men mitt färska energilager är nog det som gör hela skillnaden.
Så nu vet jag att det faktisk äääär lönt att ta väl hand om sig själv. Och när jag mår bättre psykiskt - så kämpar min kropp även bättre mot cancern - bättre kan det nästan inte bli !!
Nu är det läggdags !!
Tjejerna :
Känner det när jag er ute och promenerar bla.
Och mellan öronen känns det likadant- jag är glad och tycker vardagen känns härlig.
Man kan bli glad av mindre !!
Spadygnet i Borås i helgen var
UNDERBAR !!!
Absolut fantastisk härlig.
Framför allt pga av det goda selskapet.
Det är ju fascinerande hur det kan kännas som att vara i hop med goda, gamla väninnor - när jag faktisk aldrig hade mött Elisabeth och Viktoria ( från Skåne )- och Annika och jag har bara känt varandra i 4 månader ! ( från Gbg )
Men tack vara blogvärlden har jag nu 3 ljuvliga kompisar- som jag kan dela alla tankar kring livet, döden, cancer, familj, barn, kärlek, karrièr - alt mellan himmel och jord egentligen.
Även om livet för oss alla tre har börjat gå mer och mer tillbaka mot det normala- så finns cancertankerna i bakgrunden varenda dag.
Det är skönt att kunna vara tillsammans och bara la tankarna flöda fritt. Tankar som vi delar, känslor som vi alla har varit med om- som vi fortsatt går i genom.
Att en slik positiv energi kan komma ut av ett slikt " sälskap" är ett under tycker jag.
Vi pratade, pratade, pratade, pratade- och pratade.
Till slut var vi så trötta och sömnen var runt hörnet- men ändå fortsatte vi prata, prata, prata.
efter en relativt kort natt kunde vi som tur är fortsätta med samma aktiviteten.... : )
Så nu känner jag mig glad och förhoppningsfull. Jag har fått lite energi tillbaks, mentalt ser jag faktiskt ljusare på framtiden- vilket mycket beror på boken jag läste under semestern ( Anticancer- a new way of life ).
Känslan av att det faktisk finns mycket jag kan göra SJÄLV för att styrka kroppen och ge den ett bra underlag för att kämpa emot cancer har gett mig en förvånande lugn.
Jag vågar nästan inte säga ordet " kontroll "- men jag tror faktisk att något av frunden till att jag känner så här er för att det ger mig en känsla av att åter igen ha återvunnit lite kontroll över mitt liv. Vet ju att detta med kontroll kan föra med sig mycket negativt- men är endå övertygad om att det är ett urinstinkt i oss människor.
Så nu ska jag inkorporera lite nyvunnen anticancer kunskap i vardagen, - jag ska även bla äntligen gå på " drop in " kväll och prova på meditation . Till sammans med Annika : )
I kväll var jag på mitt första vattengympa pass - via "unga Johanna "- det var härligt.
Avslutningsvis ville jag bara säga att jag slutar inte fascineras av hur viktig den mentala biten är för hur man uppfattar vardagen- livskvaliteten.
Just nu mår jag bra- klarar skjuta bort tankarna på att jag kanske har cancer fortfarande- jag njuter av det vackra väret, den vackra naturen, mina fantastiska barn och min finfina man. FÖr en månad sen- klarade jag inta av att njuta - jag var trött både psykiskt och fysiskt. Känslomässig sätt hade jag varken ångest - eller starka positiva känslor- jag kände mig helt neutral.
Bara 4 veckor senare - med full-laddat batteri- så kan jag åter igen känna att jag lever- att jag är glad för alt omkring mig. Men har mitt liv förändrats egenligen ? har jag plötslig mindre chans på att ha cancer nu/ få recidiv?- Nej- alt är som det var- men mitt färska energilager är nog det som gör hela skillnaden.
Så nu vet jag att det faktisk äääär lönt att ta väl hand om sig själv. Och när jag mår bättre psykiskt - så kämpar min kropp även bättre mot cancern - bättre kan det nästan inte bli !!
Nu är det läggdags !!
Tjejerna :
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)