Ett tips : Fantastisk digital fotobok !

Jaha- då har även jag börjat göra reklam på min blogg verkar det som !

Nej- det är ingen reklam- men jag vill faktisk dela med mig då jag själv är så otrolig förtjust i att laga fotoböcker på nätet.


Efter att jag fick bröstcancer, i den initiala fasen, där jag bla började planera min begravning i detalj,  så var det oxå vikrig för mig att säkra mig att mina barn skulle ha handfasta minnen att plocka fram om inte jag skulle vara där mer. Inte bara i form av bilder egentligen, men även i skriven form där jag även som mamma kunde skriva ner visdomsord till mina små - för när dom blev stora. 

Problemet var bara att jag aldrig tar mig tid till det arbetet det trots allt innebär att laga en fotobok. Sista gången var för 7 år sen, så det motsvarar högar med bilden, limma, klippa, skriva etc.

Men allt det där är nu en onödig.
Lastar man ner ett program från internett ( finns otalliga- men jag rekommenderar varmt Cewe fotobok - www.cewefotobok.se / www.cewefotobok.no/ for de norske leserne) så kan du laga din egen bok, i vilken storlek du vill, med mjukt " cover" eller hårt, bestämma material, storlek, - man bestämmer hur många bilder man vill ha per sida, man kan förstora/ förminska, vrida, ha egna bilder som bakgrund på en sida- eller över två, eller använda programmets många bakgrundsalternativ i alla färger och mönster. Och skriva hur mycket du vill, vart du vill. Resultatet ser ut som en vilken som helst bok som finns att köpa i en bokaffär. 




När man har blivit van till programmet - som är superenkelt- så går det mycket snabbare än om man skulle göra det på " det gamla sättet"- samt att det är otrolig mycket mer skoj.


En liten varning bara- ens bättre halvdel kanske inte blir så nöjd ettrhvert som frun sitter i timmar framför datorn.... Det är min ärfaring. Inte så konstig för jag blir nog lite asocial...


Hoppas verkligen jag har lyckats göra någon nyfikna nog till att kolla upp detta ! Det är även en superduper bra julpresent !!!

kreativ på internett. Lite "low"

Får inte gjort mycket annat för tiden än att sitta på rumpan med datorn i knäet. Vilket inte gör underverk för diskbråcket i nacken kan jag säga....
Men det är faktisk inte synonymt med att jag är inaktiv- eller lat for den saks skuld !!

Jag har lagat 4 olika julkort - jag verkligen älskar att pyssla på datorn och är jätte nöjd med resultatet som dumpade ner i postlådan innan helgen. 

innsidan

I dag har jag - jajamensann- designat coolaste skjortan till S - på nätet ! 
Dvs- har designat många- men inte beställt ännu. Fantastisk kul - Det finns ett stort urval i tyg, man väljer modell, man kan ha olika tyg på skjorta, krage, inuti krage, utanpå krage, välja knapp-färg, färgen man syr i knappen med, färgen på knapphålet- you name it !!


Dessa har jag bara "gjort " för skoj  skuld 

Detta blev kanske lite crazy men det var jätte kul att ändra detaljer med ett endaste tryck !


Men- får ju dåligt samvete av att inte göra någonting mer vettigt.
Men energin lyser fortfarande med sitt frånvaro, och min sinnesstämning kan nog betecknas som " low".


Hade supertrevlig besök av kompis från Oslo i helgen. Alltid härlig att få tid tillsammans igen. Men har tidigare även märkt att jag får flera tankar kring döden och att livet ska gå vidare - utan mig. Det är nog kanske slik att när jag är i hop med familj / vänner som jag har kär- o inte ser ofta- så är jag extra glad och känner extra mycket kärlighet - som gör att jag känner mig mer sårbar. För jag vill ju inte ta avsked från någon av dom. Tankarna om att världen fortsätter som förut när jag en dag evnt. inte finns mer är inte särskilt lystiga. Ser för mig att kompisarna träffas på café, har fester- tjejkvällar- och jag är inte där....

Jag är faktisk misstänksamt nära att känna igen tankarna och känslorna omkring cancer och döden från ett år tillbaka. Vet ej vad som representerar det som är " the real life"  - är det dessa trista, skrämmande tankar kring döden, eller är det slik jag har klarat av att leva dom senaste månaderna - där jag klarar av att inte låta tankarna få alt för djupt fäste innan jag skjuter dom undan igen. Inte tänka för mycket- prova leva som förut. 


Men samtidig är jag otrolig tacksam för att jag är i den sitsen jag är- har fått chansen att återhämta mig efter alla behandlingar, fått tid att njuta av livet igen, av familjen. Jag är smärtsamt medveten om att det finns så många där ute som inte har / har haft lika tur som jag. 


Nej fy nu får jag se om jag nu en gång för alla kan ge meg själv ett reellt spark där bak slik att jag kan bli lite piggare och gladare.


Nu ska jag försöka - 


1-  Éeeen


2 - TOooooo


3 - TREeeeee





!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kompis från Oslo på besök samt en objuden gjest

I kväll kommer en kompis från Oslo på besök. 

I går kväll fick jag en objuden gjest - min 3e urinvägsinfektion på 2 månader  :- (   och natten blev ju så där kan man säga. Har aldrig drömt så mycket om att springa på toa - och varje gång jag vaknade så var det ju ingen tvekan om vart jag måtte ta vägen ! Denna gången tror jag inte det var min själ som forsökte nå mig  :- ) !

 Ligger nu och vilar i förhoppning att jag kan vara en god värdinna när hon kommer kl 22.... Osten och vin står klar - hoppas jag känner mig bättre innan dess. 

Blir nog inget bloggande  denna helgen. Trevlig helg !

lite mer om själen

Visste att det var mer jag ville skriva igår när jag hade funderingar kring själen. Om min själ kan kommunicera med mig. För jag tror att den har det.


Skrev i går om episoden där jag vaknade mitt i natten - helt oförklarlig vaknade jag av det jag tror är min själ- som högt ropade till meg  : " Ingrid- du ska dö"


Två andra episoder kommer jag i håg från denna tiden- några månader innan min diagnos blev fastställd

Syrrans måleri

Den ena var att jag en kväll satt och tittade på tv- jag  zappade mellan kanalerna-  och kom till programmet " himmelen kan vänta " ( för inte-svenska läsare: - ett program om människor med cancer och deras anhöriga)
Jag klarade inte av att titta på det. Jag tittade en kort stund men måtte byte kanal. Det gav mig en  tydlig ångest och inre oro som förvånade mig.
Det förvånade mig då jag tidigare har kunnat se och höra om cancer på det sättet utan att reagera så häftig. Min far har bla. dött i cancer, jag är läkare och har i det hänseende varit konfronterad med liknade situationer i mitt profesionella liv.
Jag har inte klarat av att glömma denna episod- och som väl är tydlig- så undrar jag ju även här på om min reaktion kom ifrån "mitt inre "/ min själ.




I samma period frågade min dotter mig en kväll vid läggdags om döden- hon var rädd och ville inte dö, ville inte att hennes föräldrar skulle dö. Det var absolut inte första gången en slik samtal tog plats, - men det kändes ändå ovant svårt att prata om det den kvällen, - särskilt kändes det obehagligt när jag skulle lugna henne ved å si att självklart skulle jag bli gammal o leva länge- bli mormor till hennes barn.



Nu tror jag inte att det är något fantastisk magiskt som har skett- att min själ har känt på sig att jag var sjuk. För jag vet ju att jag rakt av har förträngt att jag faktisk förstog att jag hade cancer- 4 månader innan jag fick diagnosen. Med en tumor i bröstet- och en kännbar lymfkörtel i armhålan så sa jag redan i januari 2009- att " 1+1 = 2. Cancer.
Men långe väntetider för ny granskning på sjukhuset samt att jag var mycket dålig med min rygg- gjorde att tiden gick utan att vi gjorde något.
Samt förträngning. Varken min man eller jag kan fatta hur vi som läkare båda två har kunnat förtränga en sådan allvarlig diagnos.






Så det jag tror att min själ försökte - gång på gång- var att få mig till att vakna upp. Att våga se sanningen i ögonen. Kanske rädda mitt liv....?....

Ett litet livstecken. Lite om själen.

Sista veckan har jag varit helt utan ork, tom för energi - en tanke har ständig dykt upp i mitt huvud : Jag vill sova....

Har mina teorier till varför jag har känt mig så trött.
Hoppas det kan vara att jag har tagit i för intensivt med träningen som jag har hållit på med i drygt en månad. 3-4 gånger i veckan med ordentlig uppvärming på löpband i 40 min ( går - snabbt ) och därefter styrketräning riktad mot särskilt bålen pga min dåliga rygg.
Har jag tagit i lite för hårt när min kropp var ovan?

Senaste två helgerna har vi varit på fest- det blev härligt festande till långt ut på natten, - detta samt njutning av härligt vin gör nog inte underverk för min " gamla " kropp....

Det börjar likna mer och mer  en frisyr !! Her var jag nöjd då jag hade lyckats med att kamma bort mycket av lockarna... 

Men nu när jag är inne på andra veckan med denna trötthet - så kommer ju självklart cancertankarna.
tycker jag ser den där "cancer-looken "i ögonen igen..... Men det där er vel förhoppningsvis inte något jag kan lita på.......


Imorgon ska jag gå och ta blodproven som jag skulle tagit förra veckan - så får jag kollat hur det er bla med min lever. 


Jag har velat skriva i bloggen. 
Men jag har inte orkat. 
I dag fick jag en hälsning från Fighter som undrade om alt är bra- iom att jag inte hade bloggat på ett tag. Det var hjärtvärmande med den omtanken. Tack ! 




                                                   
 Själen


Har undrat en del över detta med själen - om själen kan tala till en- berätta för en när det inte går bra med kropp / själ.
Jag tror jag går och provar känna efter om min själ provar berätta mig något med denna tröttheten.
Någon gång i månaderna innan jag fick min diagnos så tror jag verkligen att min själ talade till meg.
Jag tror min själ desperat provade skrika ut att mitt liv var i fara.
Jag har aldrig upplevt detta förut. - Jag vaknade mitt i natten- och bara ropade ut- i det som var en tydlig dödsångest. Eller nej- dödsångest er faktisk fel ord. Jag hade vaknat brått med en överväldigande
stark " besked "inuti  mitt huvud : " Du ska dö ". 
Så var det verklig- det var rakt av en statement- någonstans i från ( min själ ?...) - som konstaterade att jag skulle dö. Och då ropade jag ut- i dödsångest. 
Det var en mycket stark upplevelse. Jag har aldrig förut - eller senare - upplevd något liknande


Nästa morgon.
Nästa morgon gick livet sin vante gång.
Jag lyssnade inte på min själ. Så tolkar jag det. 

Kontroll hos onkologen

Var till kontroll hos onkologen idag. Det är lite oftare kontroller när man är med i en studie- så därför dagens kontroll.


Förutan att vi fick ställt dom frågorna som hade hopat sig upp, så var det ingen undersökning, inget nytt.

                                                                    Syrrans måleri


Men vi fick åtminstone korrigerat en feluppfattning vi hade:
Vi trodde att det generellt var slik att dom flesta återfallen kommer inom två år efter färdig behandling.


Nu visar det seg att det nog gäller för vissa typer av mammacancer.


För min bröstcancer- som är hormonkänslig, så har man ganska lik risk för återfall - slik jag uppfattade det- i alla kommande år efter avslutad behandling, med lite minskning efter som åren går, men inte särskilt mycket.


Det vill säga att när två år har gått utan recidiv- så kan jag inte börja sänka axlarna - åtminstone lite- slik jag hade planerat.....


Jag frågade huruvida jag skulle ta höga doser av vitamin D då jag från flera håll har hört detta, men min läkare sa att detta visste han inte mycket om och att det inte var någon riktlinje för detta på sjukhuset. 
Lika långt alltså. 

Läkaren nämnde att det har visat sig att acetysalicylsur (Trombyl  ) samt NSAID's ( antiflogistica) även har visat reduktion av recidiv-tillfällen, men att det inte finns någon som anbefalar detta som behandling, både pga. risico vid slik behandling samt att det visserligen finns en del osäkerheter kring studierna där detta har kommit fram. 
Man tror ju att inflammation är ett grundläggande element i cancerutväckling så det med NSAID's låter ju ganska logiskt. 
Själv står jag på Fragmin ( blodförtunnande ) efter en lungemboli, slik att ingen av nämnda medikamenter är något för mig. Däremot tror man att även Fragmin reducerar risken för återfall- så jag klagar inte. 


Det finns mycket man tror inom cancerbehandling, men inte så mycket man säkert vet. Tyvärr.


Kan i samma väva berätta att jag har en onkolog-kompis i Nederländerna som säger att han ger alla sina bröstcancer patienter ett medikament : " Bisfosfonater" ( medikament som styrkar skelettet ) - samt vit D och Calcium, då även detta har visat sig i studier att det reducerar risken för återfall. 
Jag har frågat onkolger här på sjukhuset, men än så länge är detta inte något som dom anbefaller sina patienter då dom vill ha flera studier som visar liknande resultat. 

Utöver detta har det blivit skickat remiss till plastikkirurgen för bröstrekonstruktion. 
Önskar även att dom tar bort mitt andra bröst. Det blir spännande att se hur långa köerna är, om vårdgarantien blir infriad.

drömhelg

Lördagens outfit ....

Eller kanske inte.....

Nu bär det av sted till fest.
Min första Desigual kappa.  I Love Desigual kappor. Har so far 4 stycken....

Mina bästisar, Heidi och gry.

En underbar helg. 

Härlig fest med gamla kompisar lördag, annars kvalitetstid med min familj. Barnen njöt av övernattning hos sine fettere ( kusiner på svenska ) slik att mor o far kunde få sova ut söndag morgon  :-). Vi har blivit bortskämda med god mat hos syrran samt hos min tvillingbror. Tack för en skön helg - av den goda gamla sorten !

Lymfödem

Jag har inte gett lymfödem mycket uppmärksamhet i tiden som har gått. Jag har sett och känt av att det nog har varit lite ökat volym i armen och lite i fingrarna, men det har hatt mycket låg prioritet i mitt huvud.

Men nu märkte jag att det blev ett problem att komma in med armen i bla
mina vinterkappor, och när S kommenterade att armen var tjockare än den andra- så  avtalade jag tid med sjukgymnast.

Där var jag på måndag.
Jag räknade med att få instruktioner om armövningar.


Jag räknade inte med att få en strumpa.
och en handske



Jag räknade inte med att jag skulle bli ledsen.
För det blev jag.

För det mesta struntar jag ju verkligen för tiden i hur jag ser ut- för tjock kärring med hår som ett får.....-: )  men en hudfärgad strumpa plus handske- hur vackert är det ?!
Det finns tydligen en liten del kvar av mig som är klassisk kvinnlig och vill se snygg ut.

Inte nog med denna fula grejen - jag måste oxå träna med armen varje dag, jag måste massera armen- mins 20 min dagligen....Ock varje kväll måste strumpa o handske tvättas....
Ingen- ingen av dessa saker är något denna tjejen har tålamod till... Men jag ska göra mitt bästa.

Ingen kan säga hur länga denna behandlingen måste pågå. Men ofta blir det bättre när Tamoxifen behandlingen är färdig.

Om 4 1/2 år....


Om ett tag har jag nog klarat av att se positivt på det hela !

Det skulle inte förvåna mig om att det finns många kvinnor " där ute " som faktisk har lymfödem utan att veta det. Så ett lite tips är att mäta armarna...

Kanske är jag frisk ?! Oavsett - Oslo here we come !!

Nu sätter familjen seg i bilen - resan går till Oslo. 
I morgon är det fest hos min bästa- kompis Heidi. Ser mycket fram i mot en härlig kväll med många gamla trevliga vänner.


Innan jag sätter mig i bilen kommer lite mera tankar :


Tidigare har jag sagt att jag tror att jag kommer få cancern tillbaks. Huruvida detta er ren ångest som talar eller inte, det vet jag ej, men sannolikt är det så.

I dag har jag fortfarande inte känslan av att jag är frisk. Att jag kommer förbli cancerfri. 

Jag befinner mig kanske mer i en situation där jag provar att inte tänka.

En viktig ting har jag upptäckt - och det är att jag måste njuta av denna "  lyxiga" situation jag befinner mig i nu där jag faktisk INTE VET om jag har cancer. Och så länge jag inte vet, så är det nog så att jag så gott jag kan borde prova tänka att jag är frisk. Än så länge.

När jag tänker efter förstår jag att det faktisk är enormt befriande psykiskt just detta att prova gå ut i från att jag är frisk. För det finns ju visst en chans för det.  Även om min ångest säger mig att jag kommer få återfall, så har jag det inte nu - sannolikt..?. 

( jag klarar inte av att skriva att jag inte har cancer nu. punktum )

Jag inser nu att denna "lyxiga " "vakuum period " är dyrbar- för här finns inte den altomfattande dödsångesten. Den som jag allt för väl har känt av.  

Jag inser att når beskedet om återfall kommer till en människa- så finns det ju inte längre någon möjlighet för den befriande känslan av att man kommer leva ett långt och hälsosamt liv. Då vet man att döden har kommit för att hälsa på, påminna en om att livet ska ta slut- mycket tidigare än man vill. Då er det inte "bara" ångesten som gör att man bekymrar seg för cancern och livet. Då finns inte den lyxiga möjligheten jag nu faktisk har- till att ( sannolikt mest omedvetet fortfarande ) tro att jag är frisk, att jag kan förbli cancerfri.

När jag förstod skillnaden på att vara där jag är nå - jämfört med att ha fått verifierad återfall - så blev det ännu viktigare än förut att njuta av vardagen o det liv jag och min familj har. 

Får jag återfall en dag vill jag nog bli galen om jag forstår att jag inte tillåt mig själv leka med- och njuta av tanken av att vara cancerfri - när jag hade möjligheten. För resten av mitt liv här på jorden vill jag då aldrig mer kunna njuta av den fantastiska och " bekymmerlösa" känslan.


Vilken oerhört viktig realisation av min nuvarande situation. 

Vacumtillstånd

Här flyr tiden undan ! Hur det är möjlig vet jag inte- för fortfarande är mina dagar fylld av mestadels två huvuduppgifter. 


1) Ta hand om barnen ; lämna på dagis- och hämta på dagis och skola. 


Innemellan där någonstans: 


2 ) träna. ( 3-4 gng/vecka lyckas jag med, ca 1 timme o 15 min )

fortfarande några blommor som kämpar för livet !

Iom att jag inte har flera konkreta "måssten" på en dag- så är jag mycket nöjd för tiden. Jag klarar av mina uppgifter ! Hah !


Lite för bra- 
för nu har jag fått " trochanterit"- vilket är en inflammation av senorna som fester ann mot lårbenet uppe vid höften. Au. Som om jag inte har ont nog om natten pga mina diskbråck - så är detta mest smärtsamt när jag ligger på sidan om natten. 


Så idag var det att försöka minska på belastningen på löpbandet ( borde skriva gå-bandet, för jag gåååår ). Hoppas det gör underverk...






Jag skal  definitivt berätta om dessa smärtor under mitt möte med onkologen nästa vecka- men har bestämt mig för att det verkligen BARA är en ofarlig inflammation.  
Duktig tjej  !

Oxå en som kämpar .....

Den senaste tiden har en känsla dykt upp nu och då - som jag nästan skäms för- o som jag inte helt kan förstå- för den stämmer ju inte med hur jag tänker:


Nu som jag "mår bra", är färdig med behandlingarna och åter har klivit in i "den normala vardagen " 
( förutom att jag ej arbetar.....) - så känns det som om jag befinner mig i någon sorts 


                               
                             vakumtillstånd. 
                               
Jag är glad, vaknar inte varje morgon med tanken på cancer, - jag njuter av livet. 
 Och plötslig kommer en konstig känsla av :


" Kan inte den jävla cancerskiten komma nu bara- är trött av att gå o " vänta" på återfall. " 


??!!??


Jag vet- det låter ju helt sjukt - för inte vill jag ha återfall !! ABSOLUUUT INTE


Jag undrar om detta kan representera det faktum att det tär på energin - detta att jag nu ska njuta och leva som normalt- som förr, som frisk- medan jag ju någonstans i meg alltid är rädd för återfall - jag tror ju att jag skal få cancern tillbaks - och den känslan- av att gå och vänta - vänta på monstret som ska komma och ta meg- den är nog mer jobbig än jag forstår. Till slut så tror jag att jag i mitt undermedvetna känner att : " okey- nu är jag trött på denna överhängande terrorfaran - nu får du visa deg- ditt monster- så ska jag vara klar - nu är jag trött på det här " 


???!!!??? Men det är ju verkligen inte det jag vill !!

Under behandlingarna var det tryggt i den förstånd att jag visste vad som hände med mitt liv, min kropp- jag fick allt som fanns inom sjukvårdens makt för att kurera mig.


Nu går jag här - med minnerna om ångesten o cancerhelvetet. Ångesten för återfall. 
Samtidig- LEVER JAG LIVET. Njuter. 
Det är faktisk inte så lätt att förena dessa två " tillstånd" parallellt utan att det ställer till med lite inre konflikter tror jag.


Jag undrar om det är så här det hänger i hop. 


Det som förvånade mig var att när jag berättade detta för S i går- så sa han att han kände seg igen i den känslan ! Det kändes skönt att kunna bli förstått i dessa sjuka tankar. 
Och svaret han gir seg själv varje gång - blev det som vi ju tänker så ofta: 
" Det gäller bara att njuta. Nu. "

socialkuratoren fick rätt !

I går kväll låg jag och min 4 1/2 år gamla som och pratade i sängen inför läggningen.
Jag berättade att på tisdag kommer A med sin familj på besök till oss, och A har också tagit bort tutten - precis som jag.


F frågade -" men hur hände det då ? "


Jag svarade "precis som jag tog bort min tutt "


F sa allvarlig ock lite ledsen : " men mamma- det var ju för att jag bet i din tutt att den blev sjuk, att du måste ta bort den "


Jag blev så ledsen. Han har faktisk nämnt detta med att han har bitit i tutten tidigare - när allt var ganska nytt med bröstcancern. Jag trodde att jag den gång hade förklarat honom att det inte orsakade cancern. Jag kommer inte ens i håg att han har bitit mig.

Jag har den gången inte förstått hur allvarlig han menade att han trodde att han er orsaken till min bröstcancer. Den tanken har inte slagit mig.


Han har vid några tillfällen gråtit detta senaste 1 1/2 året för att han har saknat den andra tutten. Om han då har trott att alt har varit hans fel så är det ju mycket trist. Illa.


Han var väldig ledsen när vi pratade om detta i går. Tyvärr ogillar han starkt att prata om känslomässiga sker, så det blev mest jag som forsökta göra det tydlig för honom att han aldrig har kunnat förorsaka bröstcancern- medan han försökte gömma sitt ansikte under tiden.


Jag tycker det är svårt att uttrycka i ord vad det gör med mig när jag provar föreställa med hur han har haft det med denna skuldkänslan. 


Vi har faktiskt inte inkluderat F särskilt i informationen kring bröstcancern. Han var 3 år och 4 mnd när jag fick diagnosen, inte en ålder då det är möjlig att gå i lite mera detaljer, som vi kunde göra - stegvis- med storesyrran.


Han är nog fortfarande för liten till det- men detta tillfälliga ögonblick då det kom fram att han tror han bär skuld - visar kanske att vi måste kolla upp lite bättre hur han tänker  och hur han känner omkring detta med mammas sjukdom. 


Hade ett jätte fint möte med socialkurator i somras. Hon gav mycket tid till att prata om barn i familjer där en förälder är allvarlig sjuk. Hon sa att det är så mycket barnen känner och tänker som vi inte anar, som dom inte uttrycker. Det mest skrämmande för dom är att skulle mista en förälder. 

"Det er lätt att barnen tror att dom kan vara orsaken till vonda ting som händer. "


Hon visste tydligen vad hon pratade om 
Tyvärr.

Barns ärlighet.

Under träningen i går kom jag på en härlig episod från i vintras.
Måste fortfarande skratta inombords när jag tänker på kommentaren till min F, 4 år när vi hämtade storasyrran på skolan - o det var första gången att jag inte hade peruken på huvudet i den situationen.


I korridoren stod en mamma med vackert, tjockt lockit hår, och en annan pappa kom in av dörren. Plötslig säger F :


" mamma, du skulle haft på peruken- du är jätte ful. "


"Vad sa du " frågade jag- för jag trodde faktisk att jag måste ha hört fel. Min goda snälla F kunde inte säga så, tänkte jag spontant.
Hört fel.
Självklart.


F sa åter igen- lika lugnt :
" mamma- du skulle haft på peruken, du är jätttte ful !! ! "




Jag började bara skratta för jag tyckte det var så gulligt, så härlig att F så ärlig kommunicerade hur han kände.


Mamman med det vackra håret försökte trösta mig....
Men jag var inte ledsen- jag hade ju redan gjort mitt val- efter noggran övervägan- att kasta bort peruken. Inte hade jag mycket hår inte, men i mina ögon var dom ca 1 centimeterna rätt så långa :-)


Samtidig hade jag ju färskt i minnet hur min dotter H reagerade när jag utan förvarning gick ut för första gången utan peruken, under semesteren på Gran Canaria. 
Jag hade sminkat mig så fint jag kunde, men var ändå lite nervös för hur alla skulle reagera. H's helt spontana, förvånade och glada kommentar var: 


" Mamma så snygg du är !! "


All tvivel omkring att gå ut utan peruk försvann som dugg för solen.


Vad barn är härliga.

Effekten av att inte berätta sanningen för barnen

Detta blir en fortsättning på mitt inlägg från i går. 


Då jag i fjol sommar låg på sjukhus en vecka pga min punkterade lung så hann jag inte berätta för barnen vad som hade hänt och att jag åkte in på sjukhuset. 


Barnen bodde den veckan hos svärföräldrarna. 


Jag hade en sådan ångest att jag inte vågade sova ensam på sjukhusrummet - min man S fick in en exstrasäng och sov med mig dom första nätterna. Herregud för en helt- sov hos mig, åkte tidigt på jobbet, kom sedan tillbaks till mig och min ångest...

Norge, Lista. 

Utsikt från badplatsen vid min tvillingbrors sommarställe

Mina barn hade tyvärr inte fått veta av någon varför jag denna gången var på sjukhuset. Jag tror att informationen dom hade fått var att jag fick min cytostatica behandling. 


En av dom första kvällarna överhörde H att hennes farmor ( som oxå är läkare) på telefonen allvarlig sa till S att det var bra vi hade kommit i tid till sjukhuset, det hade kunnat gå så mycket värre.....


H blev rädd o frågade om det var mig hon talade om. Tyvärr fick hon höra av farmor att hon hade talat om någon andra som hade varit med om bilolycka.


Men H hade fått en stark känsla av att hon inte fick höra sanningen.
H hade blivit jätte rädd- hon hade trodd att jag kanske skulle dö.


S berättade att H efter detta var mycket orolig och att hon gärna ville besöka mig. Jag försökte få till att S förklarade barnen varför jag var på sjukhuset- men han ville inte. Det var nog rädsla.


När barnen äntligen kunde komma på besök så var H så fruktansvärt orolig. 
Jag har aldrig - för eller sedan upplevt henne på det sättet. Hon sprang i mitt knä o kramade mig så hårt så hårt. Hon ville inte släppa taget.


Gång på gång upprepade hon samma sak : 


" mamma- jag var så rädd. Jag trodde du skulle dö. Det var så konstig- hämma hos farmor talade farmor i telefonen och hon sa att det var någon som hade varit med om en bilolycka, men jag forstod det inte, och jag blev så rädd för att du skulle dö.


Stackars stackars stackars. 

Det måste ha varit fruktansvärt att gå ensam med dom tankarna, den osäkerheten.






Som hon kramade mig. Kysste mig.


Det trista var att det hela var så onödig. Det var ju inget skumt med att jag låg inne på sjukhuset. Jag fick nu möjligheten att berätta vad som hade hänt- min lunga hade tappat luften - precis som en punka i ett syckelhjul. Och precis som att man limmar syckelhjulet så måste man försöka "limma " mammas lunga. 
Så enkelt. 
Så ofarlig.


Och jag berättade att jag inte förstod hur maskinen fungerade som hade en slang som gick in i min lunga, men att jag struntade i det, för jag visste att min läkare var jätte duktig på just detta.


Det var en helt annan dotter som gick ut ur sjukhusdörren den kvällen. Hon var så glad - S berättade att hon sjöng och dansade nerför sjukhustrapporna.


Och i dagarna efteråt, innan jag hann komma hem igen, så var hon åter lugn och harmonisk.


Lärdomen är ju tydlig att sanningen är alfa omega för våra barn. 
Jag vet inte om det är kulturellt att min man och hans föräldrar inte vågar seg helt in på den vägen, eller om dom bara helt enkelt är så rädda för att göra barnen ledsna.

Men ett är säkert. 
Jag vill hellre göra mina barn ledsna änn att göra dom rädda, osäkra - ge dom den erfarenheten att dom inte kan lite på sina föräldrar. Det tror jag är något som i framtiden kan göra dom mycket osäkra o rädda. 
Detta är ingen kritik mot min man och hans föräldrar- för jag, om någon, vet hur svåra dessa situationer är, och det är inte lätt att veta vad som är best när man är hårt pressad från alla håll och kanter. 

sanningen o barnen

Från cancerresans början fick jag rådet via sjukvården att var ärlig med barnen om bröstcancerdiagnosen.


Detta stödjer jag verkligen.

Bild från Universeum.  

Men som med mycket annat i denna tiden så kände vi av lite när vi tyckte att tidspunkten var inne för att berätta hela sanningen. Det blev lite stegvist.


Min dotter var då 6 år o 3 månader o min son 3 år o 4 månader. Förklaringen blev att bröstet var sjukt o behandlingen var att ta det bort. Att säga någonting mer kändes fel. Det fick räcka att jag o S levde i osäkerhetens o ångestens helvete, men att i onödan göra barnen rädda när så mycket är ovisst, det är ingen ide´.

När det krävdes en operation till så var det för barnen inget problem- detta hade dom ju varit med om en gång förut- så det kreerade ingen ångest.

Det var skönt att se att barnen - tillsyneslatande - mådde bra och obekymrade i en turbulent tid där vi i tiden omkring den första operationen packade ner ett hus och flyttade ( med helt otrolig hjälp från familj och kompisar från Norge och Sverige) samt nyinflyttade åter igen måste gå igenom en operation till. 

Barnen började i ny skola och dagis. 

Det är ju ett under att ett sammanträffande av så stora omvältningar i en familjs livs hälsa och sociala setting kan genomföras utan att det hela havererar !

Denna fina blomman blomstrar fortfarande på ett lunt ställe på trappan framför huset !! 

Den gir inspiration om att det är lönt att kämpa 

Men jag visste hela tiden att min dotter mycket väl kände till ordet cancer och vad cancer kan åstadkomma. Hon visste om morfar, om en pojke från sitt dagis- och kort efter flytten till vårt nya hus- om  tjejen som dog i  av cancer . 

S och jag har lite annorlunda uppfattning av hur mycket som skal sägas och när. S är nog mycket rädd för barnens reaktion, han vill för allt i världen skärma dom för smärta. Han vill gärna hålla tillbaks på information, jag känner att det å vara så ärliga man kan vill endå ge barnen trygghet. Tryggheten om att mamma o pappa berättar allt, att dom inte behöver få fruktansvära fantasier o rädslor- som dom inte vågar dela med seg.

Så några veckor efter flytten så berättade jag för H att mammas sjukdom i tutten hade ett namn. 
Cancer.


Hennes ansiktsuttryck stack som knivar i hjärtat. 


MEN- jag fick snabbt berättat att läkarna säger att meningen med behandlingen är att mamma ska bli frisk. Då jag själv vid den tidspunkten överhuvud taget inte trodde att jag skulle bli frisk var det faktisk oerhört svårt för mig att repetera det läkarna hade sagt- för det kändes som om att jag ljög. Men jag klarade rätt så bra att låta det vara huvudbudskåpet. Målet var ju att lugna H. " Meningen är att mamma ska bli frisk". 
Men H visste ju att människor dör av cancer- så frågan som kom var ju naturlig: " kommer du att dö mamma." Jag svarade ärlig att det kunde hända, ( det är jag säker på sa jag till mig själv)- men tvång mig själv till att eftertrycklig säga att meningen är att jag nu blir frisk. Det var så synbart hur H slappnade av och klarade släppa den initiella chocken av cancerbudskapet. 


Vad som umgicks inuti henne vet jag ju inte.


Stefan hade stått och tittat på när vi hade våran prat och han blev så ledsen när han såg sin dotter. Åter igen fick vi bevis för hur själen och kroppen är förbundna - han fick närmast akut stresshuvudvärk som satt i resten av dagen. 

härlig bild från i våras

Iom att ingen vet om jag nu är frisk , eller om jag får återfall - och i så fall när det blir, så känns det bra att låta barnen känna tryggheten av att mamma är frisk nu. Varför ska dom behöva oroa seg mycket i onödan av osäkerheten - slik som S och jag gör. 


Det smärtsamma är att jag ju misstänker att barnen, och då ffa den äldste, nog oroar seg i stillhet. Att hon går ensam med sin ångest och oro. Det har varit några episoder där jag har sagt att jag måste berätta henne något- o att hon efteråt har sagt så lättat att " jag trodde du skulle säga att cancern var tillbaks". Då forstår jag ju att jag inte har en aning om vad som föregår i hennes huvud. Att hon sannolikt inte är så obekymrad som jag tror. Som jag vill tro.


Har egentligen  lovat mig själv att via BVC kontakta BUP för att dom kan träffa barnen- känna seg lite för hur dom mår, hur dom tänker. Jag måste göra det. Snart.




Ser att jag inte har berättat om det jag ägentligen hade velat....


Jag ville nämligen berätta om den gången då H inte fick veta sanningen när jag låg inne på sjukhus för min punkterade lunga efter inläggningen  av portacathen - och vilken stark och negativ inverkan det hade på henne. 


Ett skolexempel på hur viktig det är att vara ärliga med sina barn.


Det får bli morgondagens blogg.




Nu måste jag- bla- träna........ 

Lite tid för bloggande igen

I dag är barnen hos svärföräldrarna och jag har äntligen tid till min blogg. 
Har många tankar och minnen som har accumulerat seg från dom senaste dagarna. 




Men efter en halv dags spa med min härliga, nyfunna, hjärtvenninna, medsöster och blogg-kompis - Annika, känns hela kroppen, varje muskel så underbart härlig avslappad, hjärnan känns som om jag är inne i en trans- vet ej om jag får konkretiserat några tankar överhuvudtaget....


Barnen o jag har varit hemma dom två senaste dagarna iom höstlovet. 
I går slog det mig att för ett år sedan låg jag inne tre veckor med hög feber, mådde inte särskilt gott kan man säga - o såg mina barn två gånger under den tiden. 

SÅ FANTASTISKT !!  -


-  att jag nu, idag- kan ägna min tid att vara mamma- jag kan ta hand om mina barn, spela spel med dom, åka till universeum. Vardagslige ting känns nu helt fantastiskt rikt. Jag njöt av att titta på dom, lyssna på dom, krama dom. Det är så starka känslor- för det mesta positivt, men i bakgrunden finns tankarna om att så här kanske jag en gång i framtiden inte får vara i hop med mina kära småttisar.


 Det var bra jag kom i håg hur det var för ett år sedan, annars hade jag nog inte stannat upp som jag gjorde- o använd min tid enbart och helhjärtat till mina barn. För ju bättre jag mår, så smyger stressen och ovanorna seg in i livet igen- o tiden jag kvalitetsmessigt använder med mina barn blir ofta influerat av det. 


När jag så medvetet njuter av mina barn- med så många av mina sinnen som jag kan, så er det påfallande hur det känns som om någon skruver mina sinnen upp med en knapp till max. 
Slik var det i den initiella fasen av min ångest oxå- plötslig var det som om alla mina sinnen hade blivit överkänsliga. All ljud, alla synsintryck, hudkänslan mm upplevdes så starkt. Mitt uppe i ångesten var det ingen positiv upplevelse -men nu är det mera som en gåva tycker jag. Det är kanske detta som representerar att njuta i nuet. Det är ju härligt att kunna suga in upplevelsen av sina barn på det sättet- i stället för att man bara  märker av dom i periferien medan man är obsederad i sin egna vuxna " jag måste bara" värld. 
Jag känner mig mer o mer övertygad om att många av oss människor i dagens värld just skruvar ner sina sinnen på lägsta nivå- för att hinna och orka med i dagens stress o krav. Så synd. 


Hm - det var inte detta jag hade tänkt skriva om i dag. 


Kanske jag får skriva ett inlägg till.......